Karma eller ödet eller är det samma sak?

Sjukhus verkar ju vara min grej ;).

När jag föddes i Skövde så blev jag ett "forskningsbarn". 70-80 barn i min årskull va med i projektet för att kolla allergier etc.
Är inte så insatt alls men min blodgrupp ORh negativ gör att jag är mer mottaglig för att utveckla allergier.
Har inte nån särskild allergi så det har jag sluppit.

När jag hade fyllt 18 och tagit körkort så va jag på min sista undersökning i Skövde. Körde dit själv och hade Adam med mig!

Jag hade min första hjärnskakning när jag va 7 år, fick ytterligare 2 genom åren, en kotkomprossion i ryggen, bruten handled, ledband av i foten...

Sen blev jag gravid med Ebba och de upptäckte den där njursjukdomen som gjorde att alla mina värden sjönk. Det tog ett tag innan de fattade vad det var för fel. De trodde det va en vanlig havandeskapsförgiftning och varken Värnamo eller Jönköping hade behandlat en kvinna i min sits innan.

Så jag blev igångsatt med Ebba och när vi väntade Andrea va det jättemånga extra kontroller och igångsättning där oxå.

Sen opererade jag mig och blev smal och min kroniska njursjukdom försvann som ett mirakel!
Pga njursjukdomen så fick jag ju först inte ens opereras - "Denna något komplicerade patient" hette jag då. Men jag tjatade....

Och så kom alla de där konstiga biverkningarna av operationen som ingen hade hört talas om. Svimningarna, kramperna, hallucinationer. Jag önskade mig en gång en vanlig sjukdom - som en rejäl magsjuka eller förkylning. Och så får jag tandvärk!! Och det är ju absolut vanligt men man vill ju bara dö! Hellre magsjuka!

Så kommer jag till min karma-teori om varför just jag nu väntar tvillingar.

Nu sköter jag min kost någorlunda bra, tillräckligt bra för att slippa kramperna och svimningarna etc. Jag mår inte illa denna graviditeten alls jämfört med hur jag mådde med Ebba och Andrea, vansinnigt trött är jag men annars är det ganska okej i kroppen.

Mina njurvärden va bättre nu än de va i våras när jag inte va gravid. Jag ska kollas hela tiden men jag är liksom frisk inom det området.

Jag har ett jättebra tryck, sist 115/55... Det finns ingen anledning för mig att springa på sjukan för en massa extra kontroller. Så karman sa "TVILLINGAR"!!!!! Vi gör henne med tvillingar!

Det ska alltid vara något, alltid...

Men det gör ingenting. Livet är till för att levas och jag är glad för mitt!!!

13+4

Duplex!

Jo, planen va att vi skulle bli med barn, den skulle födas och sen skulle livet rulla på och kanske skulle vi ha tur så jag blev gravid en gång till inom ett år efter det första barnet.

Och så blev jag gravid så där snabbt efter bara en mens!!! Tjoho!!!

Men så blev den där magen så stor så fort. Och jag började tvivla. Tvivla på att den där mensen jag hade egentligen inte va en riktig mens utan en sån där "falsk" man kan ha fastän att man är gravid.

Och så kände jag ju såklart att mycket av magen är min tjocka mage sen jag va tjock.

Så satt vi där i väntrummet utanför ultraljudet i måndags morse och höll varandra i handen och va lyckliga över att vi skulle få se våran bebis, att Peter skulle se beviset på att han på riktigt ska bli pappa. Och jag skulle få en tidsbestämning - va jag bara tjock eller hade jag varit gravid längre än vi trodde?

Direkt såg jag att det inte va som det varit innan, jag såg två "grejer" och en vägg emellan. Hon svepte över fort och ställde sig upp och tryckte på en knapp eller nåt och det va då, innan hon satte apparaten på magen igen, som jag sa det där "snälla..."

Jag ville bara att hon skulle säga att jag hade sett fel.

Enda sen jag låg på neonatal med Ebba så har jag känt att jag inte vill ha tvillingar. Det va en familj där som ville ha en sladdis och så blev det 2. De va tvungna att skaffa ny bil, huset blev för litet osv.

Underbart med två såklart, jag tycker det är jättefascinerande med tvillingar, men JAG har alltid bara velat ha en bebis i taget!

Och så detta året när min bror väntat tvillingar med sin sambo. Vilka problem de haft redan innan med tre andra barn med olika föräldrar, hur de två minsta barnen inte samsas, hur tiden inte räcker till...

Och så föddes de där underbara pojkarna och livet är fortfarande kaos :)!

Näe, jag ville inte ha det så.

Nu blir det ju inte alls samma då mina flickor har samma pappa och Peter inte har några barn sen innan. Jörgen finns ju alltid för Ebba och Andrea.

Han sa enda från början att om det händer något med bebisen och Peter inte hunnit hem så ställer han upp och hänger med "Jag vet ju hur det funkar med alla dina sjukdomar" sa han.

Det känns tryggt!

Men, det ÄR 2 bebisar i min mage, vi ska få 2 barn på en gång och såklart tycker jag att detta är jättehäftigt! Men det är en massa tänka-om-grejer nu!

För det första - Boendet... En bebis med en vanlig barnvagn hade funkat en tid i denna lägenheten, 2 bebisar och en dubbelvagn, det går helt enkelt inte.
Blev genast lite mer akut att hitta ett större boende.

I fredags skulle ett par skriva på köpkontrakt på Peters hus men på förmiddagen dog fruns mamma så de drog sig ur. De är fortfarande intresserade men har åkt till Finland där familjen finns och där begravningen ska äga rum. Efter nyår nån gång kommer de hem och hör kanske av sig igen. Går ju inte hålla på det om nån annan vill ha det.

Jaja!!!

Nu håller vi tummarna för ytterligare en månad med lite kritisk missfallsrisk pga att det är tvillingar. Får oxå hoppas att jag kommer fortsätta må så här bra och inte blir alltför stor (känner mig skeptisk till storleken :P)!!!

Ooooops....

Hon förde apparaten över magen. Både Peter och jag såg direkt att det inte riktigt såg ut som det brukar. Han har aldrig varit på ultraljud men han såg det ändå.

Jag: - Snälla säg att det bara är en.
Bm: - Jag skulle nog vilja säga att det är två..