För tung

Den här dagen började verkligen så bra! Har sovit suveränt inatt, drömt romantisk dröm, Ebba vaknade inte förrän halv sju och då kom hon in och sa att det är dag ute!
Vi låg en stund och gosade och när vi gick upp så vaknade Andrea. Jag stoppade de i badet och de var så glada och lätta att ha att göra med.

När vi skulle till dagis tog jag fram min cykel för jag skulle till affären när jag hade lämnat de.
Andrea satt i barnstolen och Ebba fick sitta på min sadel och hålla sig i min rygg medans jag gick med cykeln sakta och lugnt och de tyckte det var jättekul.
När vi kom fram till dagis så skulle jag låtit Ebba klättra av själv men istället höll jag i styret med ena handen och lyfte av henne med andra, styret vek sig, cykeln ramlade och jag kunde inte hålla emot för mitt friska knä small till och vek sig och vi åkte i marken alla tre.

Jag tror att jag skrek, jag började lipa, blev alldeles yr, mådde illa och såg stjärnor, barnen grät och allt var ett enda stort kaos. En annan mamma kom samtidigt och hon ställde upp cykeln och hjälpte Andrea.

Vi kom in iallafall och jag lämnade Andrea på hennes avdelning, jag grät hela tiden, kunde inte sluta, Andrea var jättenoga med att krama mig och säga hej då ordentligt, ändå kom hon springande sen och ville säga hej då en gång till och sa till mig att jag hade ont i benet men att det skulle gå över.

Ebba frågade om hon fick berätta för sin fröken att vi hade ramlat så hon gjorde det och sen kom jag tillslut iväg.

Jag hade bara ett litet seende omringat med blixtar och det var väldigt likt migränkänningar men mycket mer stjärnor och blixtar, kom hem och fortsatte grina, hade fått världens huvudvärk och allt kändes så svart.
Ringde till Jörgen och jag förstår om han blir rädd när jag bara grinar och knappt får fram ett ord och tror att det har hänt något hemskt med barnen. Tillslut kunde jag ju iallafall berätta och han sa åt mig att lägga mig ner och vila. Jag ville han skulle komma hem men det kunde han inte.
Tack och lov har jag en underbar mamma som i detta nu sitter i ljuset från altandörren och nålar en jacka som hon ska ha på begravning på torsdag.

När det andra knät hoppade ur led så var jag full. Jag kände inte att det gjorde ont, det var hög musik så jag hörde heller ingenting. Det försvann många gånger medans jag försökte gå och jag ramlade, om och om igen. Jag har alltid haft jättebra balans och klarat mig för isfläckar och annat halt för det mesta. Och känslan när benet försvann var så läskigt och jag blev så rädd. Senare när jag kom till sjukhuset kunde jag ju hoppa omkring på benet iallafall. Dagen efter gjorde det så ont och var så svullet så jag inte kunde annat än att hoppa på kryckor.

Den här gången kände jag ju hur ont det gjorde, jag hörde smällen och jag tror att jag släppte cykeln för att jag blev så rädd och för att avlasta oxå, jag vet inte, det gick så fort.

Jag har satt strumpa på benet och det känns bättre men jag har fortfarande ont i magen för de stackars barnen... Och för att jag är en fet, alldeles för tung mamma som kanske dör i förtid för att det är så. Fy fan för mig just nu... Varför utsätter man sina barn för sånt här när det "bara" är att gå ner i vikt, kämpa och lyckas? För jag vet ju att inget av knäna hade vikit sig om jag inte hade varit så tung...