Jag har funderat på vad jag ska skriva men det blir bara smet i huvudet.

Jag har gått i flera dagar och försökt komma fram till ett bra sätt att säga till honom att jag inte längre vill ha det så här.

Igår var det dags och när barnen hade lagt sig bad jag honom sätta sig i soffan hos mig.
Jag sa att det inte kändes bra, att jag hade haft ringen på mig ett par dagar förra veckan men att det kändes helt fel.

Vi går här i samma fotspår dag ut och dag in. Vi säger hej när någon av oss kommer hem men det är inga kramar, ingen närhet. Inget spontant iallafall.

Jag frågade honom om han har varit lycklig på senaste tiden, lycklig pga mig. Han sa att när vi spelade Yatzy hela familjen häromdagen så var han det.
Men ett tillfälle av hur många? Människan förtjänar bättre.

Har läst ofta om människor som lever tillsammans och tror att allt är bra, men att de en dag, när barnen är stora, vaknar upp och inser att de inte längre känner varandra, att de inte har något gemensamt förutom barnen.

Man kanske aldrig blir för gammal för att starta på nytt men jag vill ju leva nu, inte om 15 år.

Någon gång kanske jag vill ha ett barn till och om det faller sig rätt så kanske det också är möjligt. Med någon jag träffar, någon jag tycker om, någon som passar mig.

När jag hela tiden måste förklara för någon hur den personen ska göra för att jag ska bli glad, för att jag ska tycka att det fungerar, för att jag ska känna att jag blir förstådd, så blir jag trött och jag tröttnar.

Det är mycket JAG nu men är det inte det det handlar om i slutänden? Mår jag bra så kan jag tillgodose omgivningens behov så att de också mår bra.

Solen skiner iallafall och jag vet att det kommer lösa sig tillslut. men den hetsiga själen i mig vill att det händer nu!