Migrän...

Jag har totalt glömt bort att berätta hur min lördag avslutades...

Jag och tjejerna packade in oss i bilen och åkte upp till Citygross. Grannen hade varit här och klippt mig och jag ville naturligtvis sätta lite färg i håret.

Hela vägen upp funderade jag på vad jag skulle köpa till en av mina nära vänner som är deppig nu. Jag visste att hon inte var hemma men ville hänga ett litet paket på hennes dörr som hon såklart skulle bli superglad över när hon kom hem och såg det. Ni vet, givarens glädje...

Inne på Citygross så var mina barn ganska gnälliga... Om Andrea får åka i vagnen så vill inte Ebba bara gå bredvid, hon vill antingen köra eller sitta i. Kör hon så kör hon in i allt och inte alls åt det håll jag vill. Jag tycker det är väldigt skönt att ha Andrea i vagnen så man slipper jaga henne men när Ebba är sådär så fort det är som jag vill så är det i princip pest eller kolera.

När jag valt ut min färg så började det. Jag tappade synen på ena ögat och började se blixtar. Med migränkänningar på g och bråkiga barn så visade inte jag min bästa sida direkt.

När vi kom ut till bilen så såg jag knappt folk jag mötte, jag fick öppna bildörrarna på känn för jag såg inte handtagen. Jag ringde Jörgen och sa att han fick komma upp för jag vågade inte köra hem.
Svaret var ju såklart att han inte hade någon bil så JAG fick upplysa honom om att hans bror har en och min bror har en. Och hade det varit jag som suttit hemma när han hade ringt och inte vågat köra så hade jag i brist på annat sprungit in till någon granne och bett om att bli ditkörd.

Barnen grät, Ebba frös... Jag förstod ju att de tyckte det var tråkigt att sitta där i bilen. Det började närma sig läggdags oxå . Jag satte på musik till de men stod själv utanför för jag klarade inte av ljudet.
Efter tio minuter ringde jag Jörgen igen. Han sa att han inte hade fått tag i sin bror men hade inte försökt ringa min bror. Men varför ringer han inte och säger det då???

Jag brukar inte uppskatta det snabba händelseförloppet när jag får migrän men nu gjorde jag det. Synbortfallet och blixtarna försvann och huvudvärken kom.

Jag såg en kompis komma och parkera sin bil och gå in i affären och ringde upp honom och frågade om han hade lust att köra bakom mig hem. Det hade han, skulle bara handla klart först.

Jag tyckte så synd om tjejerna men de hade funnit sig i situationen och lyssnade på musiken.

Tillslut kom han ut och vi kunde köra hem... Huvudvärken går ju köra med men synbortfallet inte...

Sen kanske vissa tycker att det är konstigt att jag ena minuten inte kan köra och nästa kan men det är så bara... Fast jag har aldrig fått migrän när jag varit iväg ensam med barnen så jag blev hispig.

När vi kom hem så gick jag direkt upp till sängen och la mig. Klockan var då 18.30.

22.30 ringde mobilen och jag hade sovit som en klubbad. Inte hört när Jörgen hade lagt barnen eller nåt...

Jag gick ner och ville bara ha det lugnt och skönt nån timme innan jag gick och la mig igen. Men inte...

Pling plong!!!!

Min granne... Det var längesen hon kom hit nu men det var väl dags... Uppklädd, gåutsugen, tvåflaskorvin-full.... Ja, ni kan ju tänka er själva... Fullt med parfym oxå och det var inte skönt för mitt ömma huvud...

Jag gick och la mig halv 1 tror jag och då var hon fortfarande kvar. Förstår verkligen inte när det är dags att gå... Jag hade förklarat att jag hade migrän, att jag var trött och bara ville softa, men det hjälper inte på henne. Och jag har inte hjärta att bli arg på henne. Det var ju faktiskt riktigt länge sen hon var här sist... Men varför just den kvällen???
Inte blev det heller någon present till min vän... Men det kommer, det kommer...