"Jag ska kladda ner dig, din jävel..."

För många år sedan tjafsade jag med en av mina bröder. Jag stod upp med en tallrik fil i handen och han satt ner i soffan... Tjafset bestod av:

- Jo!
- Nej!
- Jo!
- Nej! osv, osv......

Efter en stund av detta givande samtal så slängde jag filen i ansiktet på honom. Det hamnade förutom där det var ämnat i soffan och på gardinerna...

Två veckor efter att händelsen inträffade fick jag själv plocka ner gardinerna och tvätta de, mamma vägrade....

I en veckas tid nu har Andrea fastnat i sina skrik, ledsna, ibland hickande och ganska högljudda sådana... Vis av erfarenhet av mina egna mindre syskon som har betett sig på samma sätt så har jag lärt mig att stänga av, att inte lyssna. För inget man säger hjälper och ju mer man säger till de att vara tysta ju mer skriker de.
Så igårkväll när vi hade lagt oss så vaknade Andrea och var just på det humöret att det inte gick att prata med henne och hon vägrade säga vad hon behövde hjälp med eller om hon hade ont någonstans...
Jörgen kom in och började diskutera med henne, vilket är meningslöst, men han vägrar lyssna på vad jag säger så jag satte mig på sängen och bara väntade... Tillslut satte han henne på toan och gick ner, hon fortsatte skrika och jag gick efter honom och sa att det är ju konstigt att han får säga åt mig att vara tyst men jag får inte säga åt honom... Han kunde inte erkänna att han hade sagt det till mig, det var jag som inbillade mig saker och det gick ju fan inte prata med mig....

Jag gick upp, Andrea satt på golvet inne på toaletten och grät. Jag lyfte upp henne, la henne i sängen, hon tystnade och sov resten av natten.

Jag sa till Jörgen att det enda han uppnår när han försöker diskutera med sina barn i de lägena är att de inte vill vara med pappa... Han svarade inte...

Så kom vi hem idag, Ebba var jätteledsen för jag hittade inte hennes sandaler, om de ens finns kvar här längre, och när jag föreslog att hon och jag skulle åka ner och köpa nya till henne så sa han bara nej, nej, nej....

Ebba gick upp på sitt rum och va jätteledsen och jag gick efter och la mig hos henne i sängen och vi pratade och kom tillslut fram till att hennes foppatofflor låg uppe på garderoben och att de borde passa. Jag fick ner de och allt blev bra!!! Ebba gick ner och skulle sätta på sig Andrea´s möss som låg på golvet men Andrea blev arg och slog av Ebbas glasögon, Ebba blev ledsen igen. Då kom Jörgen ut från toan och sa till Andrea att hon inte fick vara ute förrän han hade druckit upp sitt kaffe eftersom hon bara gjorde massa dumheter. Då började det igen... Andrea skrek och Jörgen diskuterade med henne, vilket såklart inte hjälpte... När hon var satt i sitt rum så sa jag till honom att han borde försöka stänga av när hon gör sådär, när man märker att det inte går att prata med de, att de har hakat upp sig så är det bättre att koppla bort och låta de lugna ner sig. Se kan man prata med de. Jag veeeeet att det fungerar...

Men jag var bara dum och han tyckte att jag istället skulle ge honom medhåll istället för att säga till honom... Men jag kan inte ge medhåll för något jag inte tror på!!!

Därav en tallrik fil... Hade varit så jävla skönt och jag hade fått lätta på frustrationen en stund... Men jag är vuxen och sysslar inte med sådant längre...

Dementering: "Jag sa till Jörgen att det enda han uppnår när han försöker diskutera med sina barn i de lägena är att de inte vill vara med pappa... Han svarade inte... " Jo, han svarade faktiskt... - Det är ju bara pga dig som de inte vill vara med mig, för det du säger och att du underminerar mig....