You never really know...

Man tror man känner någon. Man tror man vet vart man har varandra, att det finns ett förtroende och en ärlighet och förståelse...

Tyvärr är det inte alltid så... Man blir ställd, förundrad och besviken...

Men, men... Jag har fullt med fantastiska vänner, jag klarar mig ändå!!!

Finns många som säger att de har många vänner men ingen riktigt nära, eller så har de en enda som de kan berätta allt för...

Jag är lyckligt lottad och har flera såna där riktigt nära vänner som vet det mesta om mig....

Det är världens bästa Annika som jag har känt sen jag va 12... Vi har haft våra ups and downs men gått igenom de och står starka kvar...

Det är Malin, som jag har känt hela mitt liv, men inte förrän på högstadiet kom vi varandra nära... Det är henne jag har upplevt galna saker tillsammans med... Hon har sett mig gråta, skratta och jubla....

Det är Anna, som jag lärde känna på riktigt när vi gick på gymnasiet... Vi träffas inte så ofta men bandet finns där och jag vet att jag kan höra av mig till henne när jag vill och behöver...

Sen är det "nya" Anna... Vi har känt varandra sen förra sommaren, men det känns som hon funnits där alltid... Det är henne jag kan springa ner till när jag är rastlös, när jag behöver en kram, när jag bara vill vara men inte vill vara det ensam...

Sen finns det en Emma, en Emma som aldrig tröttnar på mig, oavsett hur rörigt mitt liv är, hur lite jag hör av mig...

Sen finns det några till.... Jag hoppas ni förstår vad ni betyder för mig...

Jag känner mig lite sårad nu, men det kommer gå över... Det är vid såna här tillfällen man faktiskt inser hur mycket tiden betyder...

Du va här en kort tid, det va intensivt, men den korta tiden kan aldrig kompensera det förflutna på samma sätt som det man haft över en längre tid...

Nu pratar jag konstigt, jag vet... Men, det spelar ingen roll, huvudsaken är att jag är glad och tacksam över det jag har!!!