Vi har träffats varje helg sen slutet av Juli. Han tycker om mig, längtar efter mig och saknar mig... Han säger fina saker och älskar mitt "vackra leende" som han säger själv.
Men jag är inte kär. Varför ska det vara så viktigt att vara det egentligen? Men jag känner att det är viktigt, att det inte går att träffas så här i längden utan just det...
Men just nu mår jag iallafall bra...
Han är 10 år yngre än mig och jag är rädd att han en dag "vaknar upp" och känner att han har slösat bort sitt liv på mig när jag fortfarande inte vill flytta ihop och skaffa barn.
Vi pratar väldigt mycket om det där, för jag vill inte att han ska känna sig lurad på nåt sätt. Jag vill inte att vi officiellt ska vara tillsammans, just för att mina känslor inte är tillräckligt starka. Men jag har inga problem att visa mig tillsammans med honom, presentera honom för mina vänner eller att träffa hans vänner.
Han har träffat barnen och de gillar honom jättemycket. Igår stod han och Jörgen här i mitt tv-rum och diskuterade skruvar. Jag har inte sagt till Jörgen hur vi träffas men han förstår säkert ändå och det verkar som att han tycker det är okej...
Kanske är det fel av mig att fortsätta det här, kanske måste jag en dag såra honom. Eller så är han helt inställd på hur situationen är och lever med den så länge det varar.
För det finns en annan i mitt hjärta, någon jag inte kan få som ligger där och skaver...
Men är det något man borde ta upp och berätta? Jag vet inte... Jag är kluven, förvirrad men mår ändå bra...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar