Så tillslut sa jag stopp, att det räckte. Han svarade att han hade tänkt detsamma, att han känt så väl att jag inte ville och att det ändå aldrig skulle leda nånstans... Så frågade han om vi skulle fortsätta vara vänner och jag sa att det ju va självklart, att det ju va så vi hade sagt enda från början.
Det va en hel del saker som jag irriterade mig på när det gällde honom och många av de sakerna retade jag mig nog på just för att jag inte hade de rätta känslorna, hade jag haft det så hade det säkert inte spelat så stor roll och jag hade kanske inte brytt mig.
Tex.... Att prata "gulligt" med mig får mig att rysa obehagligt - jag är ingen katt, kan tom få de där rysningarna när jag hör folk gulla med sina speciella röster när de håller i en bebis...
Han kunde ofta få det där tonfallet där det kändes som han klappade mig på huvudet som att jag va ett litet barn... Man får gärna vara gullig mot mig men jag klarar inte snacket... Men klappa mig för guds skull inte på huvet för det ;)...
När vi diskuterade saker så höll han i princip alltid med mig, han sa alltid att han förstod precis vad jag menade men när han hade nåt utlägg om det jag hade sagt så hördes det så tydligt att han inte fattat ett dugg och att det skulle låta så vuxet och klokt.
Ringde till honom för några dagar sen, va bara sugen på att småprata lite. Han svarade inte men ringde upp sen lite senare. Han hade varit på jobbet och inte hört. Han va väldigt noga med att förklara att han har telefonen i skåpet för att det ändå är så dålig mottagning etc. Det där vet jag ju redan och han behövde verkligen inte förklara varför han inte hade svarat. Efter en stund frågade han om jag ville nåt särskilt men jag som redan va lite irriterad frågade tillbaka om man måste vilja nåt särskilt så fort man hör av sig. Då kom den där "urgulliga" töntrösten och sa lite "skojigt" att ja, det är klart man måste vilja nåt alldeles speciellt!!!
Faan, jag blev lite smått tokig och vi avslutade samtalet med ha det bra vi hörs etc...
Så där irriterad har jag faktiskt blivit varje gång jag pratat med honom efter att vi slutade träffas, vet kanske inte egentligen varför jag stör mig så men det är obehagligt.
Idag såg jag några nytaggade bilder på honom på FB och jag blev faktiskt lite irriterad då me och tänkte helt ärligt att "Vad hade jag den där lilla fjanten till egentligen???"
En annan sak som irriterar mig en del så här efteråt även att det kanske bara har med den där egokänslan att göra är att han verkar tro att jag har svårt att komma över honom, att jag sa att vi skulle sluta ses på det sättet vi gjorde bara för att vi inte hade nån framtid etc... Och nu går han runt och tycker synd om mig.
Men det va ju inte därför. hade jag haft de rätta känslorna så hade jag inte gett upp förrän jag tillslut hade dumförklarat mig själv eller nåt. Jag såg ju aldrig nån framtid med honom, men hade det där rätta funnits så hade det absolut funnits en framtid... Jag kanske visst nån gång kommer träffa nån som får mig att ändra på mina principer att aldrig mer flytta ihop eller skaffa fler barn, jag är inte dum - klart det kan hända.
Men så är jag väl feg, är så lätt att skylla på sina principer istället för att bara rent ut säga "Du är fin och jag kan använda dig just nu för mitt eget nöjes skull men annars kan det lika gärna kvitta!"
Rörigt? Ja, som vanligt då med andra ord!!!
Äntligen fredag iallafall. Ikväll kommer Annika!!!! Ska skämma bort henne med fantastisk mat tänkte jag!!!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar