Hela veckan har det varit klädkris, orkar inte städa-tjafs, vill inte göra läxan - bråk...
Allt ska bara vara roligt hela tiden.
De skulle bara äta först, sen...
Men det blev inget sen... Tillslut orkade jag inte mer, ställde mig i deras dörröppning och sa ganska tyst att jag va så besviken på de, att jag inte visste om jag ville se de mer idag. Sen gick jag ut och stängde dörren.
Efter en stund kom Ebba ut och ville gå nära mig men jag gick undan och frågade vad hon ville. Hon sa ingenting utan gick in på rummet igen.
Jag satt på golvet och plockade iordningd deras kaos med pärlor, pennor, papper och annat de har bakom soffan när hon kom ut och grät och sa att hon va så arg på sig själv. Jag frågade vad vi skulle göra åt det, hon svarade att hon inte visste och jag sa att jag inte heller visste. Hon gick in på rummet igen...
Strax innan åtta kom Andrea ut och gick på toa och kissade, sen kom hon och grät och sa att hon ville gå och sova, jag sa åt henne att det bara va att lägga sig, men jag reste mig inte ur soffan för att hjälpa henne på nåt sätt.
Hon gick och la sig.
Efter en stund öppnade jag deras dörr och det va helt mörkt där inne. Jag tände lampan och Andrea hade somnat med kläder och glasögon på. Ebba låg i sin säng och grät. Då hade jag varit sådär kall i 2 timmar ungefär och det märktes så väl att det tagit hårt på de.
De är ju vana vid att jag skriker och tjatar men detta va helt nytt.
Jag satte mig på hennes säng och började förklara varför det blev sådär. Hur besviken och ledsen jag va över att det hela tiden ska vara sånt tjat och tjaffs så fort nåt tråkigt ska göras. Att det va så trist att det blev sådär, och särskilt sista kvällen tillsammans på en hel vecka.
Det gjorde så ont. Men jag berättade för henne hur lycklig jag va när hon föddes, hur glad jag va för de och hur jag inte ens kan föreställa mig hur det skulle vara att leva utan de...
Tillslut sa hon att hon ville sova med mig inatt för det va så längesen. Det fick hon.
Jag hade väldiga problem att somna igårkväll och när jag tillslut gjorde det så kom Andrea in och ville sova med oss oxå.
Men jag orkade verkligen inte så jag sa åt henne att lägga sig på min plats så skulle jag sova i Ebbas säng. Men det ville hon inte alls, hon ville sova med mig och satt på toastolen med benen uppdragna och skrek att hon minsann skulle sova på toaletten istället.
Jag va inte mindre upprörd, så himla trött, men vi lugnade oss tillslut och jag bäddade ner henne i min säng och la mig i Ebbas och sov resten av natten.
Imorse öppnade jag bara min dörr och sa godmorgon, dax att kliva upp.
Och de bara gjorde det, klädde på sig och allt utan nåt som helst tjat och den här morgonen va verkligen så skön.
Förutom att mitt knä hoppade ur led när jag skulle fila fötterna och det tog en stund innan det satte sig rätt igen...
Välkommen fredag och Ha en trevlig helg!!!
Igår sa jag att vi skulle hjälpas åt att plocka iordning för att de ska till pappa ídag. Ebba säger att jag måste hjälpa de och jag svarar att det gör jag ju genom att plocka in deras tvätt och plockar överallt annars.
De skulle bara äta först, sen...
Men det blev inget sen... Tillslut orkade jag inte mer, ställde mig i deras dörröppning och sa ganska tyst att jag va så besviken på de, att jag inte visste om jag ville se de mer idag. Sen gick jag ut och stängde dörren.
Efter en stund kom Ebba ut och ville gå nära mig men jag gick undan och frågade vad hon ville. Hon sa ingenting utan gick in på rummet igen.
Jag satt på golvet och plockade iordningd deras kaos med pärlor, pennor, papper och annat de har bakom soffan när hon kom ut och grät och sa att hon va så arg på sig själv. Jag frågade vad vi skulle göra åt det, hon svarade att hon inte visste och jag sa att jag inte heller visste. Hon gick in på rummet igen...
Strax innan åtta kom Andrea ut och gick på toa och kissade, sen kom hon och grät och sa att hon ville gå och sova, jag sa åt henne att det bara va att lägga sig, men jag reste mig inte ur soffan för att hjälpa henne på nåt sätt.
Hon gick och la sig.
Efter en stund öppnade jag deras dörr och det va helt mörkt där inne. Jag tände lampan och Andrea hade somnat med kläder och glasögon på. Ebba låg i sin säng och grät. Då hade jag varit sådär kall i 2 timmar ungefär och det märktes så väl att det tagit hårt på de.
De är ju vana vid att jag skriker och tjatar men detta va helt nytt.
Jag satte mig på hennes säng och började förklara varför det blev sådär. Hur besviken och ledsen jag va över att det hela tiden ska vara sånt tjat och tjaffs så fort nåt tråkigt ska göras. Att det va så trist att det blev sådär, och särskilt sista kvällen tillsammans på en hel vecka.
Ebba grät och grät och kröp upp i famnen och vi kramades. Sen la vi oss ner och höll om varandra och pratade och jag började tillslut oxå gråta.
Det gjorde så ont. Men jag berättade för henne hur lycklig jag va när hon föddes, hur glad jag va för de och hur jag inte ens kan föreställa mig hur det skulle vara att leva utan de...
Tillslut sa hon att hon ville sova med mig inatt för det va så längesen. Det fick hon.
Jag hade väldiga problem att somna igårkväll och när jag tillslut gjorde det så kom Andrea in och ville sova med oss oxå.
Men jag orkade verkligen inte så jag sa åt henne att lägga sig på min plats så skulle jag sova i Ebbas säng. Men det ville hon inte alls, hon ville sova med mig och satt på toastolen med benen uppdragna och skrek att hon minsann skulle sova på toaletten istället.
Jag va inte mindre upprörd, så himla trött, men vi lugnade oss tillslut och jag bäddade ner henne i min säng och la mig i Ebbas och sov resten av natten.
Imorse öppnade jag bara min dörr och sa godmorgon, dax att kliva upp.
Och de bara gjorde det, klädde på sig och allt utan nåt som helst tjat och den här morgonen va verkligen så skön.
Förutom att mitt knä hoppade ur led när jag skulle fila fötterna och det tog en stund innan det satte sig rätt igen...
Välkommen fredag och Ha en trevlig helg!!!
