Glädje!!!

Jag hade en vän en gång. En jävligt fin vän som jag hade grymt roligt tillsammans med.
Men hon hade, som alla andra, dåliga sidor som inte alltid va så lätt att hantera.

Jag gav upp tillslut. För första gången i mitt liv och förhoppningsvis sista oxå, så bröt jag medvetet kontakten men en vän.

En vän som tillslut sårade mer än hon tillförde.

Denna vän hade en kille, en kille jag kom väldigt bra överrens med. Men mer än så va det aldrig.
Jag har strulat ganska mycket, men mina vänners pojkvänner har aldrig ingått i den kategorin.

Vi hördes lite på sms ibland han och jag, kunde gå ett par månader emellan, lite allmänt hur är läget och sånt där neutralt.

Men i januari så började vi prata mer och tillslut kom han hit.

Jag har varit kär många gånger, har haft mycket känslor och tänkt att "Det här, det här känns så bra!"

Men så har det inte blivit som man tänkt sig och jag är realist och har inte grävt ner mig jättelänge efter de olika separationerna.

Jörgens och min separation va allra värst såklart - barnen och att misslyckas med att hålla ihop en relation med mannen jag hade barn tillsammans med och trodde jag ville dela resten av mitt liv med.

Men med P då... Jag tror egentligen jag hade fallit redan innan han klev innanför min dörr. Det bara kändes så logiskt alltihopa.

Jag blev kär i en kille jag redan lärt känna sen innan, men som jag då aldrig behövde analysera eller ifrågasätta för jag tänkte aldrig på honom som en "sån" kille. Han va ju upptagen.

Jag visste redan ganska mycket om hur han fungerade, hur han va som människa, vilken slags humor han hade. Ja, det har varit enkelt!

Vi ses så ofta som är möjligt. Jag har en helt ledig helg på fyra veckor och han har långt att åka men vi har lyckats ändå för vi tänker så lika och har samma öppna sätt och fantasi för just lösningar.

Vi har många planer tillsammans, saker vi vill göra och uppleva.

Han har redan träffat delar av min familj, allt bara funkar.

Tyvärr finns då det där som kallas förflutet. Människor som bara känner bitterhet, som inte vill se helheten och känna glädje över att andra människor lyckas.

Varför ska vi dissa kärlek för en människa jag inte träffat på snart 1½ år och som väldigt tydligt visade att hon inte ville ha med mig att göra?

Hennes förklaring till varför hon dissade mina samtal när jag ringde och struntade i att svara på mina sms va att jag blivit högfärdig och en annan människa när jag gick ner i vikt.

Nu har jag fått veta att hon hela tiden trodde att jag och P hade ett förhållande under tiden de va tillsammans, att jag redan för 2 år sen inte kunde hålla tassarna i styr. Men detta har hon aldrig nämnt för mig, jag hade inte en jävla aning om det.

Ja, orden är hårda och jag är inte värd ett skit som människa eller vän.

Kärlek drabbas man av när man minst av allt anar det. Och med rena papper, oavsett vad andra säger, så har vi förtjänat detta han och jag!!!

Jag är lycklig för Dig - Jag vet att Du är lycklig för mig!!!