Lite ledsen nu

När det gäller tarmnypet så hade jag kunnat förhindra det genom att aldrig bli överviktig, genom att inte ha gjort nån operation, genom att tänka lite mer på vad jag äter etc, etc... Men det är som det är.

Men när det gäller njurarna så finns ingenting under den här graviditeten som jag kunnat göra annorlunda för att förhindra det som händer nu.

I fredags natt tog de ju prover på albuminet, värdet de mäter och som avgjort mina igångsättningar med Ebba och Andrea.

När jag är som friskast så ligger det värdet på ca 38. När Ebba föddes låg det på 11. Sen höjdes det snabbt efter förlossningen tills mina värden va okej.
Med Andrea kommer jag inte ihåg, det va aldrig nere så lågt som vid 11 iallafall.

I fredags natt va iallafall det albuminet på 28. 29-30 timmar senare tog jag nya prover och då hade jag sjunkit till 24. Så när jag räknade lite på den sänkningen så är jag nere på 11 imorrn eller onsdag och då måste bebisarna ut.

Imorgon ska vi ta farväl av Peters mamma och efter det har jag tid hos specialistbarnmorskan. Och det är väl där och då det avgörs hur vi ska tillbringa de närmsta 1½ - 2 månaderna.

I mig finns inga direkta tvivel på vad som kommer hända den här veckan även om jag hade önskat något annat.

Vi kommer bli föräldrar till 2 mycket små barn.

Det är så jobbigt att veta att de mår så bra i min mage, att de växer och utvecklas helt normalt därinne men att MIN kropp, mina värden, tvingar de att överleva i helt andra förhållanden.

Idag ska vi handla till smörgåstårta vi ska ha efter begravningen imorgon. Sen ska vi på stan och handla lite av de minsta kläderna de har att sälja.

Jag har plockat fram det jag redan hade. Tyvärr kommer ju allt vara för stort i början men det blir ändå lite terapi att handla lite eget.

Jag hade önskat så att Peter hade fått slippa att gå igenom detta. På måndag är det meningen att han ska börja en ny tjänst. Utbildning i Sthlm hela april och en av de veckorna jag inte har Ebba och Andrea skulle jag följa med upp och passa på att hälsa på Simon tex.

Det där är oxå jobbigt. Att inte veta när jag får träffa Ebba och Andrea nästa gång. Att inte veta när de kan få träffa sina syskon. För mig kommer de ju ändå få hälsa på ganska snabbt men vi vet ju inte vilket tillstånd bebisarna kommer vara.

Igår sa Peter att om ett år, när allting gått jättebra och vi har två välväxta barn som växer bra, så kommer vi le åt den här tiden, men just nu så suger det...