Både Jörgens mamma och hans syster har sagt till mig när jag har pratat med de om våra problem, att killar är såna och det är bara att acceptera...
Jörgen hade säkerligen med glädje levt resten av sitt liv med mig om han hade fått spela så mycket han hade velat, om jag aldrig hade tjatat på honom om disk och städ, eller att vi ska åka nånstans och hälsa på någon...
Då hade han säkert känt lycka över mig... Nu va det ju inte han som gjorde slut men jag menar att han hade säkert aldrig gjort det heller - om jag bara hade varit tyst och accepterat att "Killar är såna"...
En vän till mig fick höra det av sin svärmor igår, att hennes son är sån och att det är bara för henne att acceptera och vara glad för det hon har...
Jag menar inte att man ska förändra människor men jag tycker att man ska vara medveten om sina brister och iallafall försöka göra något åt det...
Som tex att jag är en väldigt kvällstrött människa (även att det inte märks sen jag flyttade), att Jörgen tyckte jag var tråkig som aldrig orkade sitta uppe med honom när det äntligen blev helg..
Jag försökte faktiskt och vi kollade på film och myste och så... Men så visste jag ju att när det började närma sig småtimmarna så var det ju inte många timmar kvar innan barnen skulle vakna...
Vi delade på helgen, på lördagen var det jag som gick upp med barnen och på söndagen var det han...
Men allt som oftast så vaknade inte han när barnen kom in på morgonen så när jag tillslut fick liv i honom så var jag ändå så vaken att jag inte kunde somna om igen och gick upp istället... De gångerna jag kunde somna om så vaknade jag ändå ganska tidigt och kände mig rastlös och ville upp och göra något med familjen - det var ju helg för tusan!!!
När sen tiden gick och han började spela, och det var standard på fredagarna, så sa jag att det var ju inget kul att sitta uppe när han bara spelade. Han sa i sin tur att han spelade för att jag ändå gick och la mig så tidigt.
Så en gång bestämde vi att vi skulle titta på film tillsammans... Han skulle BARA göra några quest först... Jag sa ingenting, satt bara tyst och väntade och bläddrade bland kanalerna... Klockan ett gav jag upp och sa att jag lägger mig nu... Vänta sa han, jag ska bara plocka de här blommarna och vinna den här fighten...
Ja, fyra timmar senare kröp han ner i sängen, för då var han färdig...
Är väl inte så konstigt att man ger upp tillslut? Nu är det ju inte bara spelandet det handlade om men när jag såg mig själv i framtiden så mådde jag illa, jag ville inte leva så, så jag gick...
För vem är det egentligen som ska acceptera i ett förhållande??? Har en man rätt att lägga sig på soffan och sova för att kvinnan inte orkar ha sex? Jag har själv haft ett förhållande med en kille som faktiskt började gråta en gång för att jag inte orkade ligga med honom...
Ska man acceptera att mannen är borta och jobbar och nästan aldrig är hemma för att sen när man påpekar det säger att det är för familjens skull, att han egentligen inte alls vill, när han i själva verket är otroligt rastlös när han är hemma?
Mina barn säger till mig att pappa är så trött för att han jobbar så mycket för att han ska få pengar så att vi kan leva... Det är klart att barnen ska lära sig pengarnas betydelse men är det rätt att lägga ett samvete på deras axlar att det är deras fel att pappa måste jobba så mycket, för annars överlever inte de???
Meningen är nog inte att barnen ska känna så men det är rätt lätt hänt att de ändå gör det.
Och sen när man vill göra saker men att mannen aldrig orkar, inte idag, nej, jag är så trött osv...
Sen när han kommer och säger att NU ska vi göra det och det och det och man säger att man inte har lust så blir han arg: "Du har ju tjatat jättelänge om det här, varför duger det inte nu?"
Okej, jag släpper allt jag har i händerna och hallelujha och kors i taket - nu vill mannen göra något HURRA!!!!! Och man är så tacksam över att han ser en och vill umgås med en...
Ja, det här är en blandning av egna och andras erfarenheter och eftersom det är kvinnorna man hör prata om det så är det ju kvinnornas syn som kommer fram här...
Nej, om man känner att man måste förändra sin partner för att klara av att leva med honom/henne så är det bättre att packa ihop sina saker och gå...
För meningen är väl att man ska vara tillfreds med sitt liv så gott det går och att påtvinga en acceptans funkar inte i längden, innerst inne kommer du alltid tycka vissa saker är jobbiga och för stora att klara av...
Han hade varit tyst ett tag men vi reagerade inte på det och när jag såg honom kunde jag inte fatta vad han har ätit, jag har ju ingen choklad hemma!
När jag köpte den där hunden till Ebba så tyckte jag den påminde så mycket om min mamma, de är så söta båda två!!!
