Lite rörigt med andra ord

Jag har fina barn. De har sina små egenheter båda två som gör de speciella. Det är för det mesta roligt att prata och umgås med de.

Omgivningen gillar oxå mina barn. Fredrik sa bla när han åkte hem att jag hade väldigt fina, härliga barn.

Men så har jag ju oxå fått höra att det är något speciellt med Andrea...

Jag märker ju själv att hon tar så mycket mer plats än vad Ebba gör. Ebba sköter sig mer själv. Hon bråkar inte särskilt mycket om det nu inte har med kläder att göra förstås.

Andrea är inne i nåt slags 3-årstrots kan jag tänka. Kanske är det en kombination av det och att vi har delat på oss jag och Jörgen...

Det är nästan som att hon kommit ner i kryp-och-lära sig gå-åldern... Jag får kolla henne hela tiden. Hon klättrar på bokhyllorna, ritar på golven, plockar i mina saker, andas och kladdar på tv´n osv. Sånt som hon för längesen slutat med hemma hos J. När jag säger till henne så säger hon att hos pappa får hon leka med datorn, hos pappa får hon blöta ner hela toan när hon badar, hos pappa behöver hon inte borsta tänderna osv, osv...

Jag vet att hon inte får hos honom och jag vet att hon måste...

När vi är ute på gården så har vi en granne som nästan totalt ignorerar Ebba... Han gör det nog inte med flit men Andrea är så mycket, Andrea sjunger med sin speciella röst, Andrea jagar honom med pinnar osv... Allt är roligt för andra med henne...

Det värker i mitt mammahjärta att se skillnaderna hur folk behandlar de...

Alla är inte såna, absolut inte, men det finns en del.

När jag var liten tog jag väldigt mycket plats har jag fått höra... Sara märktes knappt utan det var Bettan hit och Bettan dit med de flesta.
Jag är ju fortfarande lite sån. Hörs mest och syns mest...
Andrea är väl lik mig i sättet då.
Jag försöker prata med Ebba mycket, berömmer henne ofta, ibland bara för att hon finns till.
Hon är jätteduktig när vi är ute och cyklar tillsammans, hon klär på sig själv, borstar sitt hår och gör små frisyrer, skriver sitt namn och ritar jättefina teckningar.

Andrea är oxå duktig på många saker men det är så mycket mer jobb med henne när det gäller allt i princip.
Får hon inte som hon vill så hotar hon mig. Tex att "då ska jag göra sönder min säng"... Blir hon riktigt förbannad så spottar hon på mig och slår gärna till mig...
När Ebba va liten och spottade så spottade jag tillslut tillbaka. Hon blev jättechockad och ledsen men spottade aldrig på mig mer.
Om man spottar tillbaka på Andrea blir hon bara ännu mer förbannad och spottar en gång till. Det hjälper inte alls.
Nu är det ju inte så att jag går omkring och spottar på henne men jag har provat att ge tillbaka när inget annat hjälper och det hjälpte ju inte det heller...

Nej, barnuppfostran är inget smidigt jobb. Man kanske tror att båda ska bete sig och reagera lika men inte... och de här sidorna hos min lilla dotter är det ju inte så många andra som ser.

Andrea har iallafall börjat med ett ord i nästan alla sina meningar. Ett ord som jag har försökt ersätta med andra ord men it makes no sence liksom...

Hon säger "Jag ska nina bada nu. Jag ska nina bara leka innan jag äter. Jag ska nina gå upp för den här trappan före dig."
Först trodde jag att det var ett annat ord för bara men det ordet använder hon ju friskt det med. Ja, jag vet inte vad hon har fått det ifrån, det bara hänger med hela tiden...

Nu sover de iallafall efter en hel del spring av... Ja, av Andrea såklart. Ebba ligger fint i sin säng och suckar lite lätt när Andrea springer upp och ner, ligger och sjunger eller sparkar i väggen...