Jag älskar...

Jag ångrar inte att jag flyttade, jag trivs här i mitt hem. Är nöjd med hur jag har fått det iordning. Visst, hade jag haft pengar så är det ju en hel del saker jag hade kompletterat eller ändrat på men det duger som det är.

Men jag har tagit ett steg många kanske inte gör. Jag har lämnat killen jag älskar. Jag har lämnat honom för att vårat gemensamma liv inte passade in i min bild av hur det ska vara.

Jag är en rastlös själ och tycker om att träffa folk, att hälsa på vänner, att göra saker. Han är tvärtom. Visst va han social när vi väl va iväg men att få med honom på något var ett heltidsjobb bara det.

Vi har ju haft 5 turbulenta år tillsammans varav de första 8 månaderna fram tills Ebba föddes var underbara, förutom några småsaker.

Samuel var väldigt sällan svartsjuk och var han det så visade han det inte så det kändes ju nästan lite skönt i hjärtat när Jörgen va det i början.

Ja, sen har ju våra bråk handlat en hel del om ekonomi och det är väl sånt man tjafsar om i de flesta familjer...

Det har handlat om hur han, när barnen har vaknat på natten och inte velat somna om, har haft långa föreläsningar för de om att han ska upp så tidigt, att han aldrig får sova osv, osv istället för att bara klappa på de lite tills de tillslut har somnat.
Många såna nätter har slutat med att jag går upp och ut och smäller igen dörren så det låter i hela området, han har kommit efter och sagt att jag underminerar honom när jag tillslut säger åt honom att sluta predika för barnen och så har bråket varit ett faktum helt enkelt... Vi är vakna resten av natten medans barnen nog har somnat om för att de inte orkat lyssna på honom mer...

Ett annat störande moment är ju alla gånger jag sagt något om nåt vi ska göra - en läkartid, nåns kalas eller nåt annat, och han inte kommer ihåg att jag sagt något vilket betyder att jag inget har sagt...

Hans oförmåga att erkänna att han haft fel om något, hans oförmåga att be om förlåtelse för något....

Ja, jag kan räkna upp mycket som har lett mig fram till det här beslutet. Att gå, att lämna, att börja om från början...

Nån månad innan jag flyttade så hade jag en dag där allt bara gick åt skogen... Jag fick ett tenta resultat som visade att jag inte skulle få fortsätta plugga i höst, dagen efter hade vi ett arbete att redovisa i skolan, jag jobbade heltid på Skatten och hade inte varit i skolan på länge. Min klasskompis ringde på kvällen och gav mig en uppgift, mest för att det skulle vara rättvist eftersom jag inte hade varit i skolan... Jag bröt ihop totalt. Dels för tentaresultatet och dels för uppgiften. För jag fattade inte, jag gjorde verkligen inte det...

Jag gick upp och la mig och grät men gick efter en stund ner igen. Jag behövde tröst och peppning, jag behövde Jörgen...
Han frågade vad som hänt och jag berättade att jag kände att det var för mycket, att jag inte orkade...
Då sa han att sådär har han det på jobbet varje dag... Han fortsatte mala om hur jobbigt han har det, hur stora krav de ställde på honom osv... Jag orkade inte lyssna så jag gick upp igen. Han följde efter och bara fortsatte....

Han trodde säkert att han hjälpte mig, att han gjorde något bra. Men det jag behövde var att han kramade mig, lät mig prata och sa att allt skulle ordna sig... Inte mer än så...

Man känner sig dubbelt ensam i ett förhållande som inte fungerar än att leva ensam på riktigt...

Så ja, jag gjorde rätt som lämnade, jag tog det rätta steget...

Men, det är jobbigt. Jobbigare än jag själv har insett... En vän ringde idag och frågade bara en sak: Saknar du din Jörgen?

Det kom så plötsligt, det blev så stort och tårarna kom direkt. Det gör de nu med...

Ja, jag saknar honom. Jag saknar killen jag älskar, killen som har ett sånt härligt skratt, killen som har så härliga händer, killen som är lite för smal för min smak men som ändå har en kropp jag älskar... JAG SAKNAR HONOM!!!

Jag blir så glad när jag ser honom, det känns så skönt i kroppen när jag hör hans röst...

Han är ju min man, pappan till mina barn, killen som jag som aldrig har trott på evig kärlek kände att jag ville leva resten av mitt liv med...

Jag blir så ledsen och sårad när vi ses på gården eller när jag ska hämta något och han inte visar nåt som helst intresse av att umgås med mig... Han kan säga hela livet att det var jag som gick men en gång på de åtta månaderna han "hade på sig" sa han att han inte ville att jag skulle flytta och att han älskade mig. EN gång....
Han är inte otrevlig alls, han frågar hur jag mår, vi diskuterar barnen och annat och har en för barnen fungerande relation... Ändå känns det verkligen som att jag inte har betytt så mycket mer än att jag är mamman till hans barn...

Men det är jag som lämnat honom...