Vi träffades på en kvarterskrog i mars -04. Han var snygg, jag var charmig. Han hade en underbar röst, jag var ihärdig...
I april var det ett faktum - jag var gravid.
Det fanns ingen tanke i mig att jag inte skulle behålla detta barn, oavsett vad han tyckte. Hade han inte velat så hade jag stuckit hem till min gamla by och fött mitt barn med glädje.
Men han ville och vi var lyckliga.
De första tecknen på svartsjuka kom ganska snabbt, innan jag visste att jag var gravid. Vi var på krogen och jag satt och pratade med en kille vid baren. Jag såg J komma bakom killen och hans uppsyn var bitter. Han kände killen sen innan och sa skarpt att jag var hans tjej. Killen jag pratade med bara nickade och sa: Självklart...
Det var inget sånt, vi flirtade inte med varandra, bara pratade, men det kändes bra. Härligt att veta att han ansåg att jag var hans, att han var lite svartsjuk.
Vi flyttade ihop i hans syrras lägenhet. Det var himmel!!! Vi hade så himla roligt och allt var verkligen underbart. Min mage växte och på kvällarna spelade vi kort eller yatzy.
Vi var på krogen en hel del också men jag var oftast ganska trött och ville gå hem tidigt men det ville aldrig han. Så jag väntade, ville ju vara med honom...
Vi hade bestämt att vi skulle flytta till min hemstad innan barnet kom. Hade vant mig vid tanken på att fostra mitt barn i Stockholm men ville ju helst av allt flytta hem och när han sa att han också ville det så fixade jag en lägenhet på en gång.
Sista veckan innan flyttlasset gick så ville jag passa på att träffa en del kompisar. Men de flesta var killar och han gnällde rejält om det. Så det slutade med att jag träffade endast en av mina vänner och då hade jag ordnat det så att vi sågs hemma hos J´s syster så att han kunde känna att han kunde lita på mig.
Kvällen blev kalabalik... J ansåg att jag hade gått emot hans vilja genom att träffa min kompis så när han slutade jobba klockan 21 så gick det inte längre få tag i honom. Han hade stängt av mobilen och ingen visste vart han fanns.
Jag var aldrig orolig, bara irriterad över att han betedde sig sådär. Det fanns ju ingen som helst anledning till det. Men hans mamma och syster rev upp himmel och jord. Vi fick åka ut med bilen och leta. Hans mamma tog krogarna och vi körde runt lite allmänt. Hans syster stannade tom en polisbil och frågade hur hon skulle göra.
Kl.23 ringde hans mamma och sa att hon hade fått tag i honom. Han hade precis kommit hem och hon var uppe hos honom.
När jag kom upp satt han i sängen framför tv´n och bara tittade i luften. Jag gick fram till honom och frågade vart han varit. Ute och åkt svarade han bara då... Jag frågade varför han inte haft telefonen på. Han ville inte, sa han om det.
Ja, det finns inte så mycket att säga. Han var svartsjuk och tyckte det var jättejobbigt och ansåg att jag totalt struntade i hans känslor. Om han inte ville jag skulle träffa någon han kände sig obekväm med så var det min plikt att inte träffa den människan. Och gudarna ska veta att det är många, många jag har sagt upp kontakten med för att J ville det...
I april var det ett faktum - jag var gravid.
Det fanns ingen tanke i mig att jag inte skulle behålla detta barn, oavsett vad han tyckte. Hade han inte velat så hade jag stuckit hem till min gamla by och fött mitt barn med glädje.
Men han ville och vi var lyckliga.
De första tecknen på svartsjuka kom ganska snabbt, innan jag visste att jag var gravid. Vi var på krogen och jag satt och pratade med en kille vid baren. Jag såg J komma bakom killen och hans uppsyn var bitter. Han kände killen sen innan och sa skarpt att jag var hans tjej. Killen jag pratade med bara nickade och sa: Självklart...
Det var inget sånt, vi flirtade inte med varandra, bara pratade, men det kändes bra. Härligt att veta att han ansåg att jag var hans, att han var lite svartsjuk.
Vi flyttade ihop i hans syrras lägenhet. Det var himmel!!! Vi hade så himla roligt och allt var verkligen underbart. Min mage växte och på kvällarna spelade vi kort eller yatzy.
Vi var på krogen en hel del också men jag var oftast ganska trött och ville gå hem tidigt men det ville aldrig han. Så jag väntade, ville ju vara med honom...
Vi hade bestämt att vi skulle flytta till min hemstad innan barnet kom. Hade vant mig vid tanken på att fostra mitt barn i Stockholm men ville ju helst av allt flytta hem och när han sa att han också ville det så fixade jag en lägenhet på en gång.
Sista veckan innan flyttlasset gick så ville jag passa på att träffa en del kompisar. Men de flesta var killar och han gnällde rejält om det. Så det slutade med att jag träffade endast en av mina vänner och då hade jag ordnat det så att vi sågs hemma hos J´s syster så att han kunde känna att han kunde lita på mig.
Kvällen blev kalabalik... J ansåg att jag hade gått emot hans vilja genom att träffa min kompis så när han slutade jobba klockan 21 så gick det inte längre få tag i honom. Han hade stängt av mobilen och ingen visste vart han fanns.
Jag var aldrig orolig, bara irriterad över att han betedde sig sådär. Det fanns ju ingen som helst anledning till det. Men hans mamma och syster rev upp himmel och jord. Vi fick åka ut med bilen och leta. Hans mamma tog krogarna och vi körde runt lite allmänt. Hans syster stannade tom en polisbil och frågade hur hon skulle göra.
Kl.23 ringde hans mamma och sa att hon hade fått tag i honom. Han hade precis kommit hem och hon var uppe hos honom.
När jag kom upp satt han i sängen framför tv´n och bara tittade i luften. Jag gick fram till honom och frågade vart han varit. Ute och åkt svarade han bara då... Jag frågade varför han inte haft telefonen på. Han ville inte, sa han om det.
Ja, det finns inte så mycket att säga. Han var svartsjuk och tyckte det var jättejobbigt och ansåg att jag totalt struntade i hans känslor. Om han inte ville jag skulle träffa någon han kände sig obekväm med så var det min plikt att inte träffa den människan. Och gudarna ska veta att det är många, många jag har sagt upp kontakten med för att J ville det...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar