Manliga läkare

När vi hade installerat oss i hembyn så tog det inte många veckor innan jag blev inlagd för graviditeten... En stor omställning. Mest för J som bara hittade till sjukhuset och affären.

Väl på sjukhuset kom ytterligare tecken på den där svartsjukan som visade sig ibland. Han ville inte att jag skulle ha några manliga läkare. Han sa till mig att säga det till personalen om det kom in en man. Att jag var tvungen att byta. Jag bara rynkade på näsan för för mig spelade det ingen roll. Jag ansåg de vara professionella oavsett vilket kön de hade.

Så samma dag vi skulle få vårt barn så kom en barnmorska in och hade en manlig kandidat med sig. J var inte i rummet då och jag tyckte verkligen inte det var min sak att säga att kandidaten inte fick vara där eftersom det inte spelade mig någon roll. J kom tillbaka och såg kandidaten och vände direkt i dörren och gick och satte sig i dagrummet och tjurade. Jag började gråta och berättade för barnmorskan varför. Hon sa att J inte hade några som helst rättigheter att förbjuda mig att ha manliga läkare. Det var helt upp till mig.

Den krisen gick förbi men vi har aldrig pratat igenom det. Som det har varit med det mesta. Inte igenompratat alltså. Allt sopas under mattan och man samlar bara på sig nytt skräp och så blir högen större och större tills den exploderar.