Utflykt

När vår dotter var tre månader så hade jag bestämt med en gammal jobbarkompis att vi skulle träffas på gamla jobbet och käka lunch tillsammans. Jag sa till J att jag gärna åkte själv men att om han ville så var det självklart att han fick följa med. Men att han säkerligen skulle ha ganska tråkigt för samtalsämnet: gamla jobbet var ju ganska givet. han ville följa med.

Vi hade bestämt att vi skulle träffas klockan 13.00 och 11.00 hade jag en tandläkartid. I min planering skulle jag efter tandläkaren gå hem och mata och göra iordning min dotter för att sen i lugn och ro åka iväg och vara där lagom till klockan 13.
När jag närmade mig hemåt såg jag att J redan var ute vid bilen och hade spänt fast vår dotter. Då var klockan 11.50... Jag frågade varför eftersom vi hade bestämt att vi skulle åka 12.30. Han sa att han ville komma iväg tidigt så vi inte kom hem försent. Sur var han hela tiden. Så jag fick sitta i bilen och amma min dotter men jag sa också att jag tänkte inte åka hem tidigare bara för det. De andra två skulle ju inte komma förrän 13 så det spelade ju ingen roll att jag kom tidigare.

Så kom vi dit och jag gick runt och visade upp min bebis för de som jobbade och tillslut kom de andra. Vi beställde mat och käkade och pratade gamla minnen och ungar. J la in en mening ibland men annars var han ganska tyst. Han hade ju ingen aning om vilka vi pratade om alls. När vi ätit och fikat lite kaffe (för de som drack det) så fick jag en rundtur i ombyggnationen och när jag hade gått runt så mötte jag J. Han sa att han skulle åka hem, att jag fick ringa när jag ville hem. Så åkte han...

Så fick jag sitta där och ursäkta honom inför mina vänner som givetvis undrade vart han hade tagit vägen.

Det var 3 mil att köra till stället vi träffades på och innan träffen var bestämd så hade han gnällt jättemycket över bensinen. Och nu hade han satt sig i bilen och åkt hem... Hade jag fått åka själv så hade det ju bara blivit en resa, han hade fått lite tid för sig själv, jag hade fått trräffa mina vänner som jag inte sett på jättelänge. Istället gör han stämningen ohållbar och typ förstör allt.

Jag ringde inte när jag ville hem. Jag åkte med en av tjejerna, med min dotter utan barnstol i knät... Jag ville inte höra hur dyr den här resan hade blivit.. Jag var så ledsen.

Jag kom hem ett par timmar efter att han hade åkt från restaurangen. Alltså hade jag inte stannat så där jättelänge efter att han hade åkt.
Men när jag kom innanför dörren så var det första jag fick höra att det var jävligt onödigt att vara borta så jävla länge: -Vad fan har du gjort i fyra timmar??? (Han ansåg att det var fyra timmar sen han hade åkt).
Så jag fick ju redovisa för vad klockan va när jag kom hem (16.00) och va hon va när vi hade åkt. Ändå han får det så så tittar han bara på mig som att jag vore dum i huvudet. Jag var ju också helt sjuk i huvudet som hade åkt 3 mil med hans dotter i knät utan barnstol. Osv, osv. Jag sa att det var ju hans val att åka hem och då sa han att jag totalt hade nonchalerat honom och att han hade känt sig jättedum. Men då sa jag att det var ju det jag hade förvarnat om. Att jag skulle träffa mina gamla jobbarkompisar och att vi skulle prata gamla minnen. Det blir ju alltid så. Och att jag sagt att jag ville åka själv. Men det bara fnös han åt.

Vid sju orkade jag inte längre så jag tog min dotter och gick de 50 metrarna hem till min syster och satt hos henne en stund och grät. När jag kom hem så var grälet igång igen. Han tyckte ännu en gång att jag hade varit borta hur länge som helst fastän det inte ens gått en timme sen jag gick...

När vi la oss den natten hade vi bråkat i 8 timmar. Hela kvällen och halva natten...

Så här efteråt har jag ju förstått min rastlöshet varje gång jag varit iväg och han inte varit med. Jag har velat slippa utskällning när jag kommer hem så jag har skyndat mig igenom alla ärenden jag har haft. Har jag märkt att jag skulle bli försenad så ringde jag direkt och rapporterade detta så han skulle veta.