Andrea la jag före sju idag. Hon va så trött och grinig så det gick inte ha henne uppe. Hon somnade på stört...
Ebba ville inte lägga sig så hon satt i soffan med mig och vi tittade på ett barnprogram där barn var nere i Spanien och red.
Hon sa flera gånger att hon älskar hästar och verkligen skulle vilja rida!
Det gör lite ont i mitt mammahjärta att jag inte kan erbjuda de samma som jag själv hade när jag var liten.
När vi 1983 flyttade till Adelöv så började pappa träna mig och Sara kontinuerligt. Jag var 6 år och Sara 5, alltså i samma ålder som Ebba är nu.
Vi red en svart shettis som hette Dina. Skritt, skritt, skritt hela tiden och pappa tjatade om armar, hållning och fötter och även att det kändes tråkigt ibland att bara skritta så fortsatte vi - pappa hade ju sagt hur viktigt det var att lära sig hantera det långsamma innan vi började med det snabba.
Sen köpte vi två shettisar till - Minus och Manus - far och son. Svartvita skäckar va de, båda oskurna hingstar och Minus, pappan var den som alltid var i överläge av de två...
Så vi började rida varsin hingst och det var kul. De va lite snabbare och piggare än Dina.
Vi köpte oxå fjordingen Ylva som vi ibland va ute och red barbacka på alla tre: jag, Sara och Daniel.
Pappa hade haft ett uppehåll med inridningar på några år men då började han ta emot hästar igen och en del av de fick vi rida oxå.
Strax innan vi flyttade till Vrigstad köpte vi Pia-Vitnos av en gubbe utanför Falköping som hette Holsing.
Han korsade fjordhingst med arabston och hans hästar var vilda och gick lösa.
Dessa korsningar var tåliga, snabba hästar medans om mamman va fjording och pappan arab så var det lite segare och inte lika lätta... Svårt att förklara men det är iallafall skillnad...
Vitnos
Vitnos va ju inte min häst så men det var jag som red henne mest.
27e juli 1988, en lördag och vi hade folk hemma.
Vitnos gick på samma bete som Matilda, en häst som pappa ridit in men som blivit misshandlad av sin hovslagare och hatade människor.
Men pappa köpte henne för hon var suverän att rida och använda.
Vi visste ju att hon inte var säker så vi gick aldrig nära henne.
Vi va iallafall ute på betet och klappade om Vitnos, hon hade varit lite hängig ett par dagar så hon fick gå med Matilda för att hon skulle få vara ifred från de andra hästarna och få lite lugn och ro.
När vi klappade såg vi att Matilda kom gåendes mot oss så vi gick ut från betet och gick till huset.
Efter en stund så hörde vi höga gnägg och gälla skrik.
Alla springer ut på logen där ligghallen va och vi fick se hur Matilda hade tryckt upp Vitnos i ett hörn och bara sparkade och sparkade.
Pappa fick tag i en högaffel och jagade ut Matilda och tog Vitnos i grimman, hon kom ett par meter, sen ramlade hon och dog...
Det var fruktansvärt!!!
Jag bara grät och grät och det gjorde de andra oxå...
Ett helt sjukt beteende hos ett djur att göra på det där sättet.
Matilda var en helt normal häst från början som dessvärre inte ville stå still när hovslagaren skulle fixa hennes fötter, så han bad alla gå ut ur stallet där de var, band fast henne och piskade henne tills han inte orkade mer...
Hon var fux och hade många vita fläckar på kroppen som bevisade detta.
Historien hade vi bara hört innan...
Pga av denna behandling av en människa som aldrig borde få handskas med djur, så blev Matilda folkilsk och hatade särskilt karlar.
Men att hon i ren svartsjuka (antagligen, det kommer vi aldrig få veta) för att vi va och klappade Vitnos, komma och sparka ihjäl henne, det trodde väl ingen att det skulle ske.
Dagen efter kom nödslakt och satte ett skott i pannan på Matilda. Jag och Sara skrattade åt det men innerst inne kändes det obehagligt, det var ju inte hästens fel från början att hon hade råkat ut för världens farligaste djur - människan...
Nu är det här jag skriver om många år sedan så det kan hända att jag blandar ihop tid osv, men 27e juli -88 kommer jag aldrig glömma...
Hästar fortsatte strömma in. Minus såldes till en familj utanför Fritzla där han stannade till sin död, han va ett år äldre än jag och om jag inte minns fel så blev han 28 år.
Lena som köpte honom har hans hud kvar, en vacker häst!!!
Vi köpte King, korsning på Arab- New Forrest tror jag. Hingst oxå han, skimmel och ganska fet när han kom till oss.
Pappa höll på en hel dag i corallen innan han satte upp på King, han var oxå ganska vild och det var lerigt i corallen och det slutade med att både pappa och hästen tog sig ett dopp i sjön efteråt.
Oftast är det så att de hästarna som ger mest kamp vid inridning blir de bästa ridhästarna sen. En häst som från början inte ger något motstånd utan bara gör precis som man vill kan få sina ryck långt senare, ryttaren är då säker på hästen och motståndet kommer som en chock och allvarliga olyckor kan hända.
Nu vill jag bara säga innan det blir en massa diskussioner om hästhållning osv att det här är MINA upplevelser och erfarenheter och lärdom som jag har fått av min pappa som har ridit in och tränat över 400 hästar.
Ni måste inte alls hålla med mig och såna diskussioner om vad som är rätt och fel tycker jag inte om att ha...
King va hos oss mer än ett år och jag red mestadels varje dag på honom.
Sen såldes han till Västergötland där han sedan såldes till ridskola där han va en av deras bästa hästar.
Nåt som man fick vänja sig vid va att hästarna kom och gick, även att man inte borde fästa sig för mycket för att man visste att de skulle iväg så gjorde man ofta det och varje gång en lämnade så var det jättejobbigt.
Isotop: fux och valack med en hejdundrande stamtavla kom till oss.
Hans ägare var en gammal militär som började rida på äldre år (50 kanske)...
Isotop va en sån häst som gjorde precis vad man bad honom om, hade du bett honom hoppa nedför ett stup så hade han gjort det.
Tyvärr så var inte ägaren tillräckligt kunnig för en sån häst så varje år fick vi tillbaka Isotop så han skulle ridas till igen. Varje gång han kom så var skritten försvunnen, han steppade hela tiden, huvudet slängdes upp och ner och han var stressig.
Det var lätt att stressa upp honom men det var ju så mycket viktigare att kunna stressa ner honom så han fick en lugn jämn skritt och ett bra humör.
Isotop var en sån häst som man kunde stegra på kommando och det var jättekul!!! En gång har jag till och med fått honom att stegra samtidigt som han slog ut med bakbenen. Pappa berättade att det såg jättesnyggt ut och att det fanns ett namn för det där inom den spanska ridskolan men jag kommer inte ihåg vad det var det hette.
Isotops ägare älskade sin häst trots att han inte kunde utnyttja hans kapacitet till max och han behöll honom i alla år. Jag ska fråga pappa om han fortfarande lever. Jag var 9-10 år när han kom till oss första gången och han var då 3 år. Men isåfall är han gammal nu...
Sen kom Chirocco, en korsning på halvblod och New Forrest. Han kom tillsammans med sin halvbror men han minns jag inte så mycket om förutom att han slet sig i transporten på väg hem till oss och hoppade ut på vägen - i farten. Men allt gick bra, han skadade sig inte.
Chirocco hade vi däremot i elva månade för träning, vi skulle sälja honom åt ägaren.
Jag red honom nästan varje dag och vi växte ihop, han var fantastisk!!!
Filur va en lite mindre häst, en fux oxå han... Och vi kom bra överens och va ute ofta.Ett minne jag har av honom är när vi en gång va ute och jag hade missat att spänna sadelgjorden, i en "sväng" gled sadeln över ett visst läge så det va bara att hoppa av och sadla om, Filur stod stilla och betade medans jag gjorde det så det var inget dramatiskt alls, men jag kände mig lite dum.
Sen fanns det en hel del andra som tex Keiros, en travare som va alldeles för stressig på banan så pappa gjorde om henne till galoppör. Inte på bana men hon reds med skritt och galopp, travade man henne så blev hon jättestressad.
Keiros va oxå hos oss länge och fick sedan ett föl med vår fjordhinsgt Simon. Då hade mamma och pappa skiljt sig och pappa fanns inte kvar hos oss, inte heller hästar så där blev det mindre och mindre ridning.
Men innan det så red jag Keiros ofta. Hon var snabb och man kunde vända på en femöring med henne.
Hennes föl döptes till Vintra och det var en riktigt häftig häst. Hon var snabb och kvick men stenhård efter arvet från pappan... Hon hade fjordteckningen men var mörkare i pälsen och riktigt vacker.
Pappa gav henne till min storebror i 30-årspresent. Pappas tanke va att Daniel skulle använda henne som sin såklart och rida mycket men Daniel sålde henne vidare och det var ju inte det som var tanken alls. Men that´s life...
Ja, många fler hästar har funnits i mitt liv genom åren men dessa är de jag minns allra mest.
Inte lika intressant att läsa för alla, det förstår jag ju, men jag ville ändå skriva om det!
Snart blir det ridning igen och det ska bli fantastiskt kul!!!
Jag och älskade Malin
