Uncomplicated or not....

Relationer är så svårt och jag trodde jag hade hittat en som passade mig...

Jag har ju varit singel ganska länge nu, har lekt av mig det som nu behövdes leka av och ville bara ha det lugnt, roligt, okomplicerat och givande.

Och det va det med M....

Vi sågs, pratade, kramades, skrattade och myste... Det va enkelt och iallafall jag ansåg att vi va ganska klara med hur vi ville ha det och att det här fungerade mellan oss...

Han däremot har inte varit singel så där värst länge...

Förr-förra veckan träffades vi fredag, söndag, tisdag.... När han hade åkt hem så sms´de vi och skrev båda hur bra det här kändes och hur det räckte med att ha det så här...

På onsdagen fick jag inget sms på hela dagen - det brukar betyda skitdagar för Mr M och vid åtta på kvällen skrev jag och frågade hur dan varit... Fick till svar att han varit på date...

Faan va ont det gjorde... Jag skrev att då hade det ju varit en bra dag då...

Fick tillbaka att han haft fullt upp på jobbet och haft en kul kväll... Då började jag gråta...

Ja, jag grät över en kille jag känt i drygt en månad, det va tungt...

För självklart har jag mer känslor för honom än för nån annan, annars hade vi ju inte kunnat ses som vi gjort.

Och även att jag vill ha det så där enkelt och okomplicerat utan krav så vill jag inte vara ett substitut tills det dyker upp nåt som är bättre...

Och även han säger att han inte är ute efter ett förhållande, att han inte letar efter love och att det vi har tillsammans räcker gott och väl, så gör det ju uppenbarligen inte det...

På torsdagen skrev han mess vid 11 och frågade hur det va och jag svarade att det ju inte va den bästa dagen jag haft precis... Då ringde han upp. Kunde inte prata så länge för jag hade händerna fulla på jobbet så på lunchen ringde jag honom...

Vi pratade bara en stund, hade inget att prata om direkt. När jag lagt på fick jag mess där han frågade om jag va arg... En standardfråga från honom om jag inte svarar på nåt han skickar eller om det är nåt annat...

Efter jobbet skrev han och frågade vad jag hade för planer på kvällen och frågade om han fick komma upp en sväng. Jag sa att han kunde det och han kom strax efter 7.

Stämningen va konstig, vi satt i soffan och småpratade lite, sen spelade vi lite tv-spel...

Det kändes som att han ville säga något till mig men inte fick fram det. Jag hade kunnat dra upp det och sagt hur jag kände men jag ville faktiskt inte bjuda på det...

Jag har alltid varit den som dragit upp saker, för att jag inte kan vänta, har inget tålamod till att gå och vänta på att nån annan ska säga nåt.

Men jag ville inte göra det enkelt den här gången... Oavsett vad det gäller så tycker jag nog ändå att jag har gjort mitt för ett tag...

När han gick skulle jag kopiera ett papper hos bror men sprang upp till Andreas istället. Han har alltid så bra svar på allting, han är kille och jag behövde verkligen få ur mig allt...

När jag kom dit började jag nästan gråta och A fick hela historien.

När jag va klar så drog han sin version och sina tankar om det hela, vilket va väl ungefär vad jag redan tänkt men skönt att få det bekräftat.

M använder mig som en ego-tripp, jag ger honom en massa uppmärksamhet, men ställer inga krav. Han vet att jag gillar honom och gillar att ha den kontrollen över mig. Han vill ha mig där ifall att, för att slippa vara ensam eller så...

A trodde inte att han va särskilt medveten om att det va så, men jag har gett honom den möjligheten och han har tagit den.

Jag tvivlar verkligen inte på att han tycker om mig men han gör det inte på det sättet jag skulle önska...

När jag pratat med A och va på väg hem så kändes det mycket bättre... Han sa oxå att han egentligen inte trodde att det va M jag grät över utan mer den där hopplösheten över att känna att man hittat nåt som fungerar och så blir det pannkaka och man måste börja om på noll igen... Det är ju tröttsamt... Och jag kan nog hålla med...

Har varit iväg i helgen, Sävsjö... Metalnight på kulturhuset med lillebror på fredagen. Träffade en del kul folk och träffade T... En kille jag träffade i mitten på augusti...

Jag fattar ju att ni tycker jag är värsta strultjejen och jag förnekar inte det...

Då i augusti följde jag iallafall med T hem, fanns ingen plats i bilen till Vrigstad så det passade ganska bra. han fixade mat till mig, vi pratade en massa och skrattade en hel del... Dagen efter körde han hem mig till Emma och sen har vi inte hörts av förrän vi sprang på varandra i fredags...

Jag följde med honom hem och på eftermiddagen körde han ut mig till min moster och Malin och jag åkte hem till henne där jag sov ett par timmar...

Vi skulle på Mc-fest på kvällen och va där oxå men jag va så trött så jag kom aldrig igång riktigt...

Jag hade lämnat mina saker hos T och fått nyckel så jag skulle sova där den natten oxå.

Vid halv ett mötte jag upp male och Simon och våran skjuts kom och jag kom hem efter ett nångång. Hämtade barnen innan tre och gick hem till daniel - kalas för Isabell...

På kvällen sen så chattade jag lite med M på msn, vi har knappt hörts av på hela helgen...

Inget djupt samtal alls, bara lite allmänt sådär...

När det nu gäller M så känns det lite trist. Vi har verkligen pratat jättemycket och haft så mycket att säga om allt och inget, men nu va det liksom tomt. Jag är ledsen över situationen och givetvis lite ledsen över honom, men det känns ändå som att det inte sppelar så där jättestor roll... Det va liksom inte ment to be...

Samtidigt är jag lite skraj för att det här lite liknar min relation med J som jag hade mellan Samuel och Jörgen... Vi tyckte om varandra, jag har ju insett att vi i själva verket va ganska rejält sålda på varandra, men pga en massa missförstånd och ouppklarade saker så blev allt bara så fel...

Japp, ännu ett rörigt inlägg från en lika rörig jag....