Anfall igen...

Jag ska försöka återge vad som hände igår. Dels med egna ord, dels med andras...

Niklas kom hit och jag stekte pannkakor medans han satt vid köksbordet. Han sa att han skulle ringa ett samtal till sin chef bara och jag sa "Gör du det..." Detta kommer jag definitivt ihåg.

Sen hade jag tittat snett uppåt med "insektsögon" och Niklas hade frågat vad jag höll på med.

Jag svarade inte och strax efter att jag ramlat och krampat.

Niklas hade flygit fram till mig och lagt mig i den där ställningen ni vet... Han fått tag i min tunga på nåt sätt så den är bara lite biten i på ena sidan den här gången...

Jag hade tittat upp på honom med svarta ögon och börjat sparka och försökt få bort honom. Jag hade pratat en massa men vet inte om vad. Jag va helt klart rädd för honom och ville få bort honom. Han tyckte det va jättejobbigt såklart.

Andrea hade varit där och va jätteupprörd. Han sa till henne att gå in och leka i sitt rum och han hade ringt ambulansen.

Ebba hade kommit in och han sa åt henne att springa till Jörgen och säga att mamma fått ett anfall och att Niklas hade ringt ambulans. Så hon gjorde det.

- Mamma har fått ett nytt anfall pappa, men hon har en kompis där som har ringt ambulans.

Så hade hon sagt det till Jörgen och varit ganska lugn!!!

När krampanfallet va slut hade jag legat helt medvetslös i 3-4 minuter och sen slagit upp ögonen och med ett stort leende sagt: "Välkommen hem till mig!!!"

Han svarade att han hade varit hos mig en stund och att jag hade stekt pannkakor till oss men det hade jag inget minne av.

Han hade hjälpt mig upp och jag hade babblat en massa och plockat med blommorna i köket.

Jörgen och Ebba kom upp och Niklas hade sagt till Jörgen att jag höll på att tvätta men jag hade sagt att det gjorde jag inte alls...

Jag kommer ihåg att jag satt vid köksbordet, att Niklas satt mitt emot mig och att Jörgen va i hallen och bar runt Andrea när ambulanskillarna kom in.

Jag hade sagt åt Niklas flera gånger att han skulle ge mig mina glasögon "Ta av dig mina glasögon", han hade inte haft de på sig alls men jag tjatade en del om det....

Sen hade det visst blivit lite problem igen när de ville jag skulle ta av mig min tröja och byta till en annan för det va pannkakssmet på, men jag som inte hade stekt några pannkakor i min värld kunde inte förstå vad de menade alls.... Detta kommer jag inte heller ihåg. Inte heller att jag själv gick ut och ner till ambulansen, men jag kommer ihåg att jag la mig på deras säng.

Ambulansfärden har jag ett svagt minne av och sen vaknar jag upp inne på akuten...

Ja, på ett ungefär så gick det till...

Så nu har det tagits en massa, massa prover och den här gången så är de verkligen oroliga på riktigt och den där neurologen som va så upptagen och som jag inte skulle få träffa förrän tidigast i maj ska jag troligtvis få träffa redan nästa vecka.

Ska oxå träffa dietisten. Hon har en annan patient från Tranås som gjort samma operation som jag och som haft samma grejer.

Inatt när jag skulle sova fick jag en sån där känning jag vaknade upp till för ett tag sen, med hjärtklappning, svettningar och att pulsen rusade. De kollade då mitt blodsocker och det va 3.1... Så sockret har de kollat regelbundet hela natten.

Imorse tog de oxå 6 stycken blodtryck efter varandra. Det första i liggande va på 122/78 med en puls på 41.

Jag ska nu vara försiktig med kolhydrater som triggar igång insulinet, för att förhindra blodsockret att rasa så där.

Jag har fått medicin mot epilepsi utskrivet och jag får heller inte köra bil på ett år....

Jag tror jag fick med det mesta nu.

Jag är hemma och jag mår bra även jag är ganska trött.

Jag är såååå tacksam över att Niklas va här precis när det hände och äntligen (eller vad man ska säga) så fick nån se mitt anfall och kunde återberätta det...

Här är min arm efter stekpannan...

Och mitt öra...

Så här fint är det andra...