Efter det så gick jag in och grejade och barnen lekte ute.
Anna frågade om vi skulle cykla till ICA tillsammans och köpa lördagsgodis och jag skulle bara fixa till barnen.... Hittade bara Andrea...
På gårdarna va alla barnen ute och lekte, iallafall kändes det så. Jag gick runt, runt och kollade med alla, men ingen visste va Ebba va. Sa till Jörgen och han och Thorbjörn började oxå gå och leta.
Anna, Marcus, Angelica och Cornelia kom oxå upp och letade... Tillslut va det jättemånga som gick runt och letade och frågade efter den blonda tjejen med lila glasögon, rosa shorts, svarta sandaler och långärmad rosa tröja med vita ärmar....
Efter 2 timmar ringde Anna polisen, jag kunde inte för jag bara grinade hela tiden... Hon bad de inte komma utan ville veta hur vi skulle fortsätta leta... Jag gick under tiden upp och började ringa hennes klasskompisar.
På mitten av listan stod det ett namn som Ebba brukar prata om ganska mycket. De bor på gården nedanför men man ser de aldrig ute så jag hade inte haft en tanke på de.
Precis då ringer Anna och säger att polisen har kommit. Jag säger namnet på flickan och vad gatan heter och Anna sticker dit. När pappan öppnar frågar han om det är Ebba vi letar efter och där sitter hon på golvet och ritar - mitt lilla hjärta.....
Anna började grina och Ebba blev ledsen och generad över all uppståndelsen som va utanför...
Jag grät såklart när jag fick krama om henne och en stor lättnadens suck efter 2½ timmes letande kom fram...
Mina barn försvinner ju aldrig och även att jag tidvis trodde att hon gått hem till någon så kom ju ändå de där hemska tankarna om att nån hade tagit henne....
Hon sa till mig att hon haft dåligt samvete för att hon inte hade sagt till och jag sa att då säger hon till nästa gång och det skulle hon absolut!!!
Sen stack vi iväg och handlade godis och ner till Anna och grillade.... Barnen sov över där sen så jag cyklade hem själv på kvällen när det hade somnat.
Jag har fått höra lite i efterhand om mitt anfall... Min granne Jill sa att hon hade sett ambulansen och först trott att det handlat om mig, men så hade hon hört mig sjunga så då tänkte hon att det inte va jag iallafall... Och så här efteråt så har jag ett svagt minne av att jag hade sjungit.
Homer hade frågat mig när jag kom gående på loftet med ambulanskillarna om allt va okej och jag hade sagt "Jaaaadå, allt är bra!!!"
Jag frågade Jörgen idag om jag hade varit vaken när han kom och han sa att jag hade sprungit runt och yrat och vägrat sitta still... Han sa att det verkade som att jag va hög, att jag hade fått nån drog.
Men det är väl kanske det som händer, att man laddas med en massa endorfiner och andra "lyckoämnen" efter en sån där grej...
Idag va dagen D på jobbet - den dagen då alla deklarationer ska vara inne... Nu är de ju inte det och en hel del har ju redan kommit, men just den här dagen är det lite extra mycket och jag har fått hjälp med sorteringen från alla möjliga håll...
Och det är ju fint att få hjälp, men jag känner ändå att jag ju vill fixa det själv... Huvudsaken är ju att allt blir gjort men ändå...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar