Vet ni hur det känns.....

... att en varm sommardag dra på sig en ganska varm tröja och ett par brallor för att försöka dölja hur stor man är?

... att gå till affären, på stan, på krogen eller var som och känna hur folk tittar på en för att man är så stor?

... att se hur folk tänker "Hur i hela friden kunde hon få ihop det med en sån snygg grabb, hon som är så fet?"

... osv....

Det är det där ytliga man vet att folk tänker, för jag tänker likadant och har alltid gjort.

Jag menar inget illa men de spontana tankarna kommer ändå...

Vet ni hur det känns att det inte längre riktigt är sådär? Att jag tar på mig ett svalt, litet linne när det är riktigt varmt. Att jag kan ha en sval liten kjol istället för att låren inte längre klistrar ihop sig och ger mig köttiga sår....

Att jag egentligen inte längre bryr mig om hur folk ser på mig. Jag har fortfarande valkar, mina överarmar har lite häng och såna där strimmor man får när man vuxit för fort, men jag har linnen ändå.

Jag cyklar barfota till affären i det jag satte på mig på morgonen och trivs i det och bryr mig inte längre, bara det är skönt.

Jag ser de större människorna titta på mig och jag kan mycket väl tänka mig vad de känner inom sig...

"Tänk om jag kunde få ha en sån där liten kropp, tänk om jag fick på mig en sån där klänning..."

Jag tänkte ofta sådär men jag ville aldrig, aldrig byta ut mitt utseende, alltså mina ögon, min mun osv, allt det där som är jag... Jag ville bara vara mindre...

Nu är det inte så att jag inte bryr mig om hur jag ser ut, jag vill oxå vara snygg osv... Och jag är fåfäng - tro inte annat :P... Men jag kan släppa allt det där och bara vara, det är den känslan jag försöker få fram här nu...