Begravningen

Ja, begravningen då...
När vi kom in i kyrkan så var högra bänkraderna nästan fulla ända ner så vi satte oss näst längst fram på vänstra sidan där det var helt tomt. Sunny satt framme hos kören och att bara se henne efter så lång tid gjorde ju jätteont.
Hon var så fin!
Prästen talade, kören sjöng (Sunny sjöng med i alla låtar) och vi grät hela tiden....
När det var dags att lägga blommor på kistan så läste Sunny en text för sin mamma. Jag hörde inte allt hon sa men hon skulle tänka på sin mamma med positiva tankar...
När det var vår tur så ville jag sjunga men jag vågade inte.
När alla var klara så spelade de upp en låt som Hanni hade spelat in. Det var så vackert. Jag visste inte att hon hade så fin röst.
När alla reste sig och gick ur kyrkan så gick Sara och jag fram till kistan en gång till och då vågade jag sjunga. Kändes bra att få göra det....
Att se Sunny gråtande få hjälp ut ur kyrkan kändes jättetungt och jag hoppas jag snart ska få träffa henne.
Efteråt kände jag mig alldeles matt och hade huvudvärk en stund...
Men nu är det färdigt iallafall och hon har det bra där hon är nu....