( 2005-05-23 )Hon föddes 25 december 1969 och växte upp i helt "fel" familj.
Hon flyttade hemifrån när hon var 15 och har kämpat på egen hand sen dess.
Hennes största önskan var att bli mamma. Hon sa ofta till mig vilken omtumlande upplevelse det var när pappa kom in i hennes liv. Från att inte ha några barn så fanns det hur många som helst runtomkring. Mina bröder bodde hos de mestadels för de hade sin hockey i byn och hade med sig kompisar hem ofta.
Hanni lagade mat och grejade och pratade om bekymmer och lycka med mina bröder och fick ibland oxå skälla på de för att de inte plockade undan efter sig. Men hon trivdes och vi gav henne så mycket, sa hon...
Efter 8 missfall innan hon träffade pappa så blev hon nu gravid igen vilket resulterade i en underbar dotter - min lillasyster.
Tyvärr fungerade det inte med pappa så hon valde att själv uppfostra sitt barn.
När hennes dotter var drygt ett år fick hon sin första diagnos - bröstcancer. Operation och cellgiftsbehandling genomfördes och de trodde hon skulle klara sig. Ett par år senare fick hon opereras igen.
Cancern spred sig och satte sig längs hela kroppspulsådern.
Hon hade på senare år fått lite mer kontakt med sin mamma men som för ett par år sen gick bort i bröstcancer. Även hennes mormor dog i samma veva i samma sjukdom. Deras sjukdomsförlopp gick ganska fort.
Jag träffade Hanni för 9 år sedan, hon hade inte fyllt 30 och jag hade precis passerat 20. Jag hade inga problem med att pappas tjej bara var 9 år äldre än mig. Vi blev vänner hon och jag och kunde prata om allt.
Tyvärr orkade hon inte ha kontakt medans hon var sjuk så jag fick aldrig finnas där för henne när hon var dålig. Men vi träffades igen sen och hon fick uppleva mitt första barn och hennes dotter fick vara moster såklart!!!
Sen orkade hon inte mer. Vi påminde för mycket om det hon hade förlorat.
Igår dog Hanni. Det var lugnt och stillsamt och hon var inte ensam.
Jag vek och accepterade hennes beslut men nu efteråt känns det jättetungt att inte ha fått säga adjö.
Hela dagen har jag hört hennes röst, när hon ringde och tyst sa: Hej, det är Hanni...
Hon var alltid så osäker på om hon störde men våra samtal var långa och innehållsrika och hon hade många små roliga ideér och lösningar om alla möjliga saker.
Jag kommer ihåg kvällen när hon tapetserade sin toalett med rödvin... Hur mycket vi skrattade då och att vi grät en del den kvällen oxå...
Jag minns när hon hade gjort ett prinsessrum till sin lilla prinsessa, hur mycket energi hon hade lagt ner för att hennes dotter skulle få den trygghet och kärlek som hon själv aldrig fick...
Jag saknar henne så mycket och hoppas att hon har det bra där hon är nu.
Hon har kämpat så länge och man kan ju tycka att hon förtjänade ett lyckligt slut. Men det kanske är det hon upplever nu. Synd bara att hon inte fick dela det med oss andra.
Efter 8 missfall innan hon träffade pappa så blev hon nu gravid igen vilket resulterade i en underbar dotter - min lillasyster.
Tyvärr fungerade det inte med pappa så hon valde att själv uppfostra sitt barn.
När hennes dotter var drygt ett år fick hon sin första diagnos - bröstcancer. Operation och cellgiftsbehandling genomfördes och de trodde hon skulle klara sig. Ett par år senare fick hon opereras igen.
Cancern spred sig och satte sig längs hela kroppspulsådern.
Hon hade på senare år fått lite mer kontakt med sin mamma men som för ett par år sen gick bort i bröstcancer. Även hennes mormor dog i samma veva i samma sjukdom. Deras sjukdomsförlopp gick ganska fort.
Jag träffade Hanni för 9 år sedan, hon hade inte fyllt 30 och jag hade precis passerat 20. Jag hade inga problem med att pappas tjej bara var 9 år äldre än mig. Vi blev vänner hon och jag och kunde prata om allt.
Tyvärr orkade hon inte ha kontakt medans hon var sjuk så jag fick aldrig finnas där för henne när hon var dålig. Men vi träffades igen sen och hon fick uppleva mitt första barn och hennes dotter fick vara moster såklart!!!
Sen orkade hon inte mer. Vi påminde för mycket om det hon hade förlorat.
Igår dog Hanni. Det var lugnt och stillsamt och hon var inte ensam.
Jag vek och accepterade hennes beslut men nu efteråt känns det jättetungt att inte ha fått säga adjö.
Hela dagen har jag hört hennes röst, när hon ringde och tyst sa: Hej, det är Hanni...
Hon var alltid så osäker på om hon störde men våra samtal var långa och innehållsrika och hon hade många små roliga ideér och lösningar om alla möjliga saker.
Jag kommer ihåg kvällen när hon tapetserade sin toalett med rödvin... Hur mycket vi skrattade då och att vi grät en del den kvällen oxå...
Jag minns när hon hade gjort ett prinsessrum till sin lilla prinsessa, hur mycket energi hon hade lagt ner för att hennes dotter skulle få den trygghet och kärlek som hon själv aldrig fick...
Jag saknar henne så mycket och hoppas att hon har det bra där hon är nu.
Hon har kämpat så länge och man kan ju tycka att hon förtjänade ett lyckligt slut. Men det kanske är det hon upplever nu. Synd bara att hon inte fick dela det med oss andra.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar