Gaahhh...

När jag var yngre så kändes det väldigt viktigt för mig att få ett "vanligt" liv... Med jobb, vardagsrum, prydnadssaker, tvättid, middagar osv...

När jag precis hade fyllt 18 va jag inne på Au Pair i USA men jag va ju ihop med Samuel och tanken att åka ifrån honom kändes otänkbar... Så jag stack aldrig iväg... Jag ångrar det idag...

Jag gjorde nåt "vilt" sommaren -03, jag sa upp min lägenhet och bestämde att jag skulle flytta till Stockholm... Det var stort men dagen då jag sa upp mig på jobbet så grät jag... Dagen efter att jag hade kört upp alla mina saker och skulle upp "för gott" så grät jag hela vägen upp till Stockholm...

Men jag trivdes ändå rätt bra där uppe. Jag och mina roomies hade många roliga stunder och jag blev snabbt van vid tempot även att jag ibland nonchalerade detta och tog tunnelbanan som kom två minuter senare än den som folk försökte slå sig in på...

Jag träffade en hel del intressanta människor... Chrille som inte hade haft många tjejer innan som vi tog under våra vingar ett tag, hans kompis Anders som senare va med med sin hund Arne i ett hundprogram på trean... Om det är nån som kommer ihåg det programmet så kan jag ju säga att jag har haft Arne i min lägenhet och hånglat med hans husse...

Sen blev ju världen så där liten igen... För när jag va med Jörgen och firade honom på Patricia så stod Chrille där och samtidigt som jag sa hej så sa oxå Jörgen hej... Chrille hade en gång kört hem Jörgen efter en fest i Anders bil, Anders va ett ex till Jörgens jobbarkompis Ingela...

Ja, nu bor det väl över en miljon människor i Stockholm, men jag va tvungen att träffa två killar på två helt olika ställen men som ändå hade nån slags koppling till varandra...

Jag blev kär i Jörgen, jättekär... Men, jag undrar idag om jag hade varit lika kär om jag inte hade fått den uppmärksamheten... Och framförallt, vad hade hänt om jag inte blivit gravid med Ebba???

För jag är ju sån, får jag ingen uppmärksamhet så tappar jag intresset, snabbt...

Hela min uppväxt har jag träffat på alla möjliga sorters människor, mycket hästfolk men även mycket annat folk... Jag tror att erfarenheterna hjälpte mig att hantera de flesta och det har nog gjort sitt till att jag passar så bra att jobba med människor...

Samtidigt kanske mångfaldet har gjort mig kräsen... Det duger liksom inte med nån som jobbar som svetsare och bott hela sitt liv på samma ställe... För vad kan han tillföra mig mer än trygghet? Vad har han för upplevelser som lär mig något? Och VAD har jag för rätt att döma ut en människa som lever ett vanligt liv och stannar på samma ställe hela sitt liv?

Jag har sällan varit ute i världen, jag har aldrig varit i Argentina eller solat på Bali... Men jag har gjort andra saker som varit stort för mig ändå...

Jag har sagt det förut men jag måste säga det igen ---- JAG BEHÖVER VERKLIGEN VARA LITE KÄÄÄÄR NU!!!! Eller jättekär... I nån som längtar efter mig, saknar mig och gör allt för att få träffa mig...

Vet ni, jag träffade en alldeles enastående grabb på båten... En "sån" där som jag faller för fast jag inte kan säga vad jag faller för, ingen är den andra lik liksom... Men killen bor ju för faan i Kina mestadels av året... Kunde han inte sagt det från början???

Jag måste ju inte ha en stadig relation, känns inte viktigt just nu, men jag har ett behov av att göra "färdigt" en människa innan jag kan lägga den på hyllan... Och det går ju definitivt inte nu.

Nej, nu har jag ont i magen, åt bacon innan och det gör vi inte om på ett tag...

Ska iväg och hämta sista tvätten, sen är det Biggest Loser och sen ett bad...

Just det, måste laga en tröja med, imorgon drar jag till Jönköping och ska träffa mina saknade klasskompisar!!!! Alldeles för längesen...