Jo, jag tycker faktiskt att jag är det!
Jag har inget jobb, därav ganska dåligt med pengar...
Jag har ingen bil, därav lite svårare att ta mig nånstans...
Jag har ingen kille, därav att jag ensam kryper ner i min säng varje kväll...
Jag har mina barn varannan vecka, därav att jag ibland saknar de grymt mycket när de inte är hos mig.
Då kommer oxå dessa tankar fram om sjukdomar, olyckor och andra saker som kan hända med de två jag älskar mest i hela världen...
Det är då jag mest av allt hade önskat att vi hade kunnat vara en familj som levde tillsammans, som inte bodde i två hem...
Att jag varje kväll hade kunnat säga godnatt till dessa underbara varelser jag har varit med att skapa och forma...
För ett par månader sen va J här en fredagkväll och vi drack lite vin tillsammans, satt och pratade och tittade på film.
Så kom vi in på en diskussion och han utbrast: "- Men älskling!!!!"
Jag tände på alla fyra och frågade vad i helvete han menade med det????
Då sa han hur mycket han älskade och saknade mig och jag frågade varför han inte sagt det förut...
Hade det spelat nån roll frågade han då...
Och nej, nu spelar det ingen roll.... Men innan jag flyttade och ett tag efter det hade det spelat en jävla roll...
Så många ggr som jag föreslog att vi skulle vara särbos, att jag verkligen älskade honom och ville göra allt som fanns för att rädda känslorna vi hade....
Men han knep igen och det enda han svarade då va att det va ju jag som hade lämnat honom!!!
Jo, men varför?????
Sen diskuterade vi min kropp. Han har inte velat kommentera att jag ser bra ut nu... Tillslut nån gång i somras så frågade jag varför. Han svarade att han inte ville göra mitt ego större, det sa han med ett smil...
Så tänkte jag en del på det där och kom fram till att han kanske kände att OM han sa att jag va fin och sådär så kanske han trodde att jag skulle bli ledsen och fråga om jag inte dög innan.
Men jag tänkte att JAG är ju jättefascinerad av det här, så varför skulle in te han vara det då???
Jag sa det till honom och efter det har han varit lite mer generös med komplimangerna.
jag har ju märkt när jag varit ute och så att utseendet spelar en jävla roll... Så mycket ragg man får utan att man ens behöver öppna munnen och visa att man faktiskt är en ganska rolig och trevlig prick...
Så vi diskuterade det då, att jag tyckte han skulle erkänna att jag ju va mycket finare och mer attraktiv nu...
Tillslut blev han lite irriterad och sa att den tjejen han älskade, det va den tjejen jag va innan, den som va större från början och som gick upp ytterligare 37 kg när hon väntade deras första barn... Han sa att det inte va nåt fel på mig nu, att jag ÄR jättefin, men att han älskade mig precis lika mycket när jag va stor...
Jag fick mig en liten tankeställare där för jag har varit ganska utseendefixerad det sista.... Och känt att det varit viktigt och spelat nån roll... Men att det faktiskt inte gör det...
Nu tänker inte jag sluta klä upp mig osv bara för detta, men jag inser att det finns mer än så iallafall....
Och så till den här lyckan jag känner... Visst att jag har dåligt med pengar, men pengar är inte allt...
Jag har ingen bil, men det finns bussar och tåg och lastbilar som tar mig dit jag vill... Sen finns det oxå härliga människor som ibland lånar ut sin bil!!!
Och nej, jag har ingen kille som jag kan krypa ner i sängen med tillsammans varje kväll... Jag har ju heller ingen kille som ska bestämma vart mina tavlor ska sitta, som jag irriterar mig över att han inte diskar så ofta som jag vill, eller en kille jag får vänta på om vi ska iväg nånstans...
Jag gör vad jag vill, träffar vem jag vill.
Jag gör roliga saker, jag kan sitta i en kompis soffa en hel kväll utan att nån ifrågasätter det...
När jag har barnen så går de i skolan och dagis såklart, men är vi lediga så hittar vi på en massa saker... Innan va vi nästan bara hemma på helgern, vilket i och för sig oxå kan va skönt, men när det ALLTID va så, så kändes livet tungt.
Nu upplever vi saker och det märks att de mår bra!!!
Nej, nu har jag tappat allt sammanhang här!!!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar