Hemma bäst men hur länge??

Vi hade friskvård på jobbet idag... Tipspromenad i ösregn och blåst... Lite fika efteråt och sen fortsatt promenad till jobbet för att göra en timme till...
Jag gick med en av de andra registrerarna...

"- Usch, här går jag och morsan jämt, jag vägrade tillslut, fy faan va tråkigt det är att gå här!!!"

JAG tycker omgivningen där vi gick är jättefin! Träd, Lagan-ån, ett fint stråk runt en sjö....

Jag vet att hon bor hemma fortfarande men trodde inte hon var mer än 24 år kanske. Jag frågade henne och hon är 30....

Hon pratade om hur jobbiga hon tycker grannungarna är som alltid vill sälja jultidningar till henne... Hon säger alltid nej.
Jag sa att jag brukar köpa av min lillebror. Hon svarade med ett "Humpf" och frågade hur gammal han var, lite spydigt sådär som att min förvuxna lillebror som säljer jultidningar är värsta tönten...
Jag svarade att han är 13 år...

Hon pratade om sin bror, om hur jobbig han är och att hon är så trött på honom. Jag frågade hur gammal han var och om han oxå bodde hemma... Han är 26 och bor fortfarande hemma...

Jag frågade mig själv vad föräldrar till två definitivt vuxna barn gör för att få de att flytta hemifrån ELLER för att få de att stanna hemma...

Man tjafsar med sina syskon ibland när man växer upp. Mer eller mindre... Jag bråkade mycket med Male och Daniel slutade slå mig när han fick körkort... Dave och jag kom inte så där värst bra överens fast det skiljer 17 år på oss. Men nu gör vi det, vi kramas när vi träffas, vi säger att vi älskar varandra när vi skiljs åt...

Vi har roligt tillsammans alla vi syskon, mammas place är en fristad att komma till, en plats som alltid kommer finnas i våra hjärtan, ett ställe där vi kan prata om bra och dåliga minnen eller inte prata alls, bara mysa...

Jag vill ha mina barn hos mig länge. Jag vill att de ska växa upp i trygghet och såsmåningom flytta med visshet om att de är starka och att de kommer klara av att ge sig ut i världen på egen hand... Men de ska hela tiden veta att jag finns där om de behöver mig... Att jag plockar de när de faller, att jag älskar de...

När de har bestämt sig för att ge sig av, flytta ifrån mig så ska jag stödja de...

Men ta mig faan om jag tänker låta de stanna hemma i 30 år...

Tjejen sa till mig att hon väntar med att flytta tills hon har ett fast jobb och tanken är ju fin men hon har haft många år på sig, likaså hennes bror.

I nästa andetag sa hon att hon hellre väntar tills mamman och pappan flyttar så hon kan bo kvar i huset, mamman var ändå lite senil, sa hon, glömmer plattan på ibland eller plattången så det luktar när hon kommer hem...

Ja, ja, det är hennes liv, det här är mitt liv...