Har väl egentligen inte mått särskilt bra det senaste året men de här sista två dagarna har varit hemska. Jag vill inte ens vara glad och då har det gått långt. Jag vill inte ens tröstäta.
Försökte plocka lite bland påsarna med kläder, filtar och annat i sovrummet men irriterade mig bara på allt annat som skulle behövas göras först. Jag vill sätta upp tavlor men har inga krokar. Jörgen köpte nya till mig för ett tag sen när han fortfarande inte förstått, men jag vet inte om de ligger i nån av mina kartonger eller om de är kvar hos honom.
Jag skulle vilja plocka upp handdukar och grejer i badrummet men behöver sätta upp hyllorna först. Tyvärr äger jag ingen betongborr, inga plugg och inga skruvar. Jörgen har sagt att han ska hjälpa mig sätta upp allt sånt men jag har ingen lust att fråga när han har tid.
Sur är jag mest hela tiden, barnen, mest Andrea då, vill inte alls lyssna på mig och mitt tålamod är inte på topp.
Idag på jobbet fick jag migränkänningar, satte mig på toa i mörkret en stund tills synbortfallet försvann, på väg hem så inhandlade jag medicin som jag skulle ta när jag hade hämtat barnen, men när jag såg att det bara var två tabletter i en ask som kostade nästan 100 spänn så avstod jag. Det är alltid så. Man ska verkligen straffas för allt. Har man stora bröst så får man köpa de dyraste bh-arna, måste man ha medicin som man inte klarar sig utan så är den oxå jättedyr, har provat jättebra plåster att ha när jag får herpes, men får jag fler än ett så räcker de inte hela "munsårstiden" ut och billiga är de ju såklart inte.. Och nästa gång det kommer så finns det inga kvar. Alltid får man oxå de utgifterna när man har som minst pengar och då blir det att man struntar i det istället...
Nej, det är verkligen bara gnälligt här just nu.
Och så kan ni ju skrika rakt ut nu men jag saknar verkligen Jörgen, inte den som sitter vid datorn, som gnäller att jag kostar för mycket pengar, utan den jag fick barn med, den som älskade mig och ville vara med mig... Som pratar med mig och gör mig glad... Det gör ont...

