Jag är glad att jag lever

Jag har varit en sväng hos Lissandra nu och tittat på Bones. Jag fick ta bilen dit...

När jag har bilen, när jag kör själv så kommer minnesbilder, känslor fram från förr... Jag har kört mycket bil i mitt korta liv, många bilar, roliga, tråkiga, snabba, fina och fula bilar...

När jag kör nu och gasar lite så kommer känslan fram hur det kändes att köra fort. Jag körde nästan alltid fort. Absolut inget att skryta över, jag är glad att jag lever, att jag inte skadat någon annan. Men känslan när man kör riktigt fort, när det är en stark motor på bilen, när man har hög musik och man är i en egen värld. En livsfarligtrolig värld, den känslan är härlig. En känsla av makt, frihet och lycka.

Jag har kört från Klevshult till Vaggeryd, dörr till dörr, fri motorväg på morgonen, på 5 minuter en gång... Jag vet, då gick det alldeles för fort... Jag körde från Vrigstad till Vaggeryd, duschade och bytte om och tillbaka till Vrigstad igen på 40 minuter... Det är 3 mil emellan... Det gick alldeles för fort...
En förklaring om vem jag är i ett bröllopshäfte för drygt ett år sedan stod det: "Tjejen som körde i 220 km/h med en bruten arm"... Ja, jag har gjort det med.

Usch, när man läser det såhär så känns det aningen pinsamt och ja, jag har fått fortkörningsböter 2 gånger i mitt liv...

Jag körde hem en kille i Vaggeryd en gång på natten, körde hem nån annan först och det gick fort hela tiden, stannade framför hans hus och han klev ur och spydde i rabatten... Har ni sett "Taxi"-filmerna?

Jag kör inte sådär längre, verkligen inte. Men hade jag vetat att ingenting skulle hända, att ingen skulle dö, då hade jag gjort det. Jag hade gjort det jämt för känslan är samma som när man sitter till häst och flyger fram genom skogen, när det är alldeles tyst runtomkring mig och all makt ligger i mina händer...