Fredag kväll och jag bara gråter och gråter... Varför ska man behöva lämna någon man älskar så mycket? Varför ska man behöva ta så mycket skit för att få vara med någon man älskar?
Varför vill han inte som jag? Varför vill han inte kämpa? Varför är det försent?
Jag fick mess innan, att det var jag som ville bli av med honom... Jag svarade att om det var det enda han hade att säga så har han ju inte förstått eller lyssnat på vad jag sagt över huvudtaget...
Och då svarade han att han inte fattade någonting, att han var totalt värdelös...
Så fick jag dåligt samvete tillslut då iallafall...
Har jag inte förklarat tillräckligt bra? Har jag inte uttryckt mig på rätt sätt? Är jag orättvis som vill ha en kille som har mig som sitt fokus? Någon som blir lycklig när jag kommer hem? Någon som alltid vill ha mig oavsett om man orkar eller inte... Som klarar av att visa att jag betyder något även man har haft en crappy dag på jobbet...
Jag vill ha allt det där och lite till. Men jag tycker inte jag får det. Jag tycker man kan ha lite högre krav i en relation...
Tickare
Knäpp text
Tiden flöt på. Ibland var det bra ibland dåligt, som i de flesta förhållanden... fast jag kände mig oftast väldigt ensam... Många gånger när det var något som tex att jag hade sagt något till honom som jag aldrig hade gjort. Jag visste att jag hade sagt det men han visste att jag inget sagt. Jag som alltid har haft väldigt bra minne började känna att jag inte hade någon koll...
Ibland menade han på att han hade sagt något till mig men som jag totalt glömt bort. Ofta är det ju så att om man glömt något som någon hade sagt till en så blir det en "ja just det" upplevelse när man blir påmind om det men jag upplevde väldigt sällan det där när han sa att han sagt något till mig som jag var säker på att jag inte hade hört.... Blir lite rörigt nu men jag tror det förstås...
Jag sa till honom att det är möjligt att han tänkt att han ska säga till mig men sen har det inte blivit mer men att han fått för sig att han har sagt det. Men så var det inte alls, han visste precis vad han hade sagt och inte hade sagt....
Jag som alltid kunnat komma ihåg saker som hände när jag var liten, småsaker som ingen annan minns men som när jag nämnt det så säger de att det har jag nog rätt i, så var det nog. telefonnummer i det oändliga, vad det stått i vissa sms jag fått flera år tidigare... Vad den sa i den och den situationen... Jag kommer ihåg det mesta faktiskt...
Helt plötsligt så gör jag visst inte det längre. Innerst inne vet jag att det är jag som har rätt. Det jag kommer ihåg att jag sagt, det har jag sagt men det jag inte har hört det har han heller inte sagt.
Men han fick mig att känna mig värdelös, att jag inbillade mig saker, att jag aldrig lyssnade på vad han hade sagt osv.
Jag började säga allt jag ville ha fram två gånger för att verkligen vara säker på att jag fått fram det. Då tyckte han att blev jag tjatig... När jag ändrade taktik och ställde mig rakt framför honom och sa det jag skulle och bad honom upprepa det jag sagt så tittade han på mig och sa: Va fan håller du på med? Jag är för fan inte döv. Inte dum i huvudet heller för den delen!
Det spelade liksom ingen roll... Det var jag som var knäpp och inte fattade, jag som glömde saker och tjatade för mycket...
Ibland menade han på att han hade sagt något till mig men som jag totalt glömt bort. Ofta är det ju så att om man glömt något som någon hade sagt till en så blir det en "ja just det" upplevelse när man blir påmind om det men jag upplevde väldigt sällan det där när han sa att han sagt något till mig som jag var säker på att jag inte hade hört.... Blir lite rörigt nu men jag tror det förstås...
Jag sa till honom att det är möjligt att han tänkt att han ska säga till mig men sen har det inte blivit mer men att han fått för sig att han har sagt det. Men så var det inte alls, han visste precis vad han hade sagt och inte hade sagt....
Jag som alltid kunnat komma ihåg saker som hände när jag var liten, småsaker som ingen annan minns men som när jag nämnt det så säger de att det har jag nog rätt i, så var det nog. telefonnummer i det oändliga, vad det stått i vissa sms jag fått flera år tidigare... Vad den sa i den och den situationen... Jag kommer ihåg det mesta faktiskt...
Helt plötsligt så gör jag visst inte det längre. Innerst inne vet jag att det är jag som har rätt. Det jag kommer ihåg att jag sagt, det har jag sagt men det jag inte har hört det har han heller inte sagt.
Men han fick mig att känna mig värdelös, att jag inbillade mig saker, att jag aldrig lyssnade på vad han hade sagt osv.
Jag började säga allt jag ville ha fram två gånger för att verkligen vara säker på att jag fått fram det. Då tyckte han att blev jag tjatig... När jag ändrade taktik och ställde mig rakt framför honom och sa det jag skulle och bad honom upprepa det jag sagt så tittade han på mig och sa: Va fan håller du på med? Jag är för fan inte döv. Inte dum i huvudet heller för den delen!
Det spelade liksom ingen roll... Det var jag som var knäpp och inte fattade, jag som glömde saker och tjatade för mycket...
1-årsdag
Veckan innan vi hade varit tillsammans ett år började jag planera en överraskning till honom. På morgnarna när han sov så pumpade jag bröstmjölk och frös in och ringde en del samtal. Ordnade barnvakt, bokade bord på restaurang... Bad en kompis som bodde i stan att gå dit med rosor och ett kort som skulle stå på bordet när vi kom.
Men han var misstänksam och på väldigt dåligt humör hela veckan. Han tyckte jag döljde något för honom och det gjorde jag ju iochförsig men varför göra allting så svart???
På fredagen när det var dags så fick jag tillslut säga vad som skulle hända för han var verkligen inte rolig att tas med. Det förstörde ju lite av överraskningen men jag orkade inte med den negativa stämningen.
Visst, han blev glad men han sa hela tiden att han känt på sig att jag undanhållt honom något, något obehagligt...
Kvällen blev fin men vi pratade mycket om vår dotter för det var första gången vi åkt från henne...
Efteråt sa han att det var trevligt men att han inte tyckte om överraskningar så om jag kunde låta bli det framöver så vore det bra...
Men han var misstänksam och på väldigt dåligt humör hela veckan. Han tyckte jag döljde något för honom och det gjorde jag ju iochförsig men varför göra allting så svart???
På fredagen när det var dags så fick jag tillslut säga vad som skulle hända för han var verkligen inte rolig att tas med. Det förstörde ju lite av överraskningen men jag orkade inte med den negativa stämningen.
Visst, han blev glad men han sa hela tiden att han känt på sig att jag undanhållt honom något, något obehagligt...
Kvällen blev fin men vi pratade mycket om vår dotter för det var första gången vi åkt från henne...
Efteråt sa han att det var trevligt men att han inte tyckte om överraskningar så om jag kunde låta bli det framöver så vore det bra...
Nyårsafton
Jag hoppar tillbaka lite i tiden, till nyårsafton när vår dotter var 1 månad gammal. Vi var hos mamma, det var fest. Mysigt, lugn stämning och de flesta syskonen var där.
En kille jag har känt sen jag var 10 år ringde. Hela familjen känner honom väl för han och hans familj hade sommarstuga där mamma bor i flera år. Jag var lite kär i honom när jag var yngre och mina första sexuella erfarenheter (dock ingen fullbordan) hade jag med honom. Sen blev han och min syster jättekära och var tillsammans i ett par år. Inget allvarligt från min sida där.
Han och jag badade iallafall väldigt mycket tillsammans. Vi kunde vara på sjön med luftmadrass flera timmar för att bara gå upp när det var dags att äta och sen i igen. Så när han ringde och ville önska alla i familjen Gott nytt år så skojade vi om att vi skulle återuppliva gamla minnen, alltså bada flera timmar, det var inte värre än så. J blev helt svart i ögonen och gick ut. Jag följde efter och frågade vad som var fel och han sa att jag hade bjudit ut mig i telefonen till ett gammalt ex....
Sen kom min bror ut och satte sig i bilen och pratade med J. Visst, han var på bättre humör sen men kvällen hade ju redan blivit nersölad...
En kille jag har känt sen jag var 10 år ringde. Hela familjen känner honom väl för han och hans familj hade sommarstuga där mamma bor i flera år. Jag var lite kär i honom när jag var yngre och mina första sexuella erfarenheter (dock ingen fullbordan) hade jag med honom. Sen blev han och min syster jättekära och var tillsammans i ett par år. Inget allvarligt från min sida där.
Han och jag badade iallafall väldigt mycket tillsammans. Vi kunde vara på sjön med luftmadrass flera timmar för att bara gå upp när det var dags att äta och sen i igen. Så när han ringde och ville önska alla i familjen Gott nytt år så skojade vi om att vi skulle återuppliva gamla minnen, alltså bada flera timmar, det var inte värre än så. J blev helt svart i ögonen och gick ut. Jag följde efter och frågade vad som var fel och han sa att jag hade bjudit ut mig i telefonen till ett gammalt ex....
Sen kom min bror ut och satte sig i bilen och pratade med J. Visst, han var på bättre humör sen men kvällen hade ju redan blivit nersölad...
Mitt beslut
Nu när jag läser det jag skrivit så känner jag hur viktigt det här är för mig. Att få skriva ner mina upplevelser från detta förhållandet. Annars är det lätt att glömma allt det jobbiga och ångra sig... Jag måste stå fast vid mitt beslut, detta håller inte.. Även jag älskar honom.
Utflykt
När vår dotter var tre månader så hade jag bestämt med en gammal jobbarkompis att vi skulle träffas på gamla jobbet och käka lunch tillsammans. Jag sa till J att jag gärna åkte själv men att om han ville så var det självklart att han fick följa med. Men att han säkerligen skulle ha ganska tråkigt för samtalsämnet: gamla jobbet var ju ganska givet. han ville följa med.
Vi hade bestämt att vi skulle träffas klockan 13.00 och 11.00 hade jag en tandläkartid. I min planering skulle jag efter tandläkaren gå hem och mata och göra iordning min dotter för att sen i lugn och ro åka iväg och vara där lagom till klockan 13.
När jag närmade mig hemåt såg jag att J redan var ute vid bilen och hade spänt fast vår dotter. Då var klockan 11.50... Jag frågade varför eftersom vi hade bestämt att vi skulle åka 12.30. Han sa att han ville komma iväg tidigt så vi inte kom hem försent. Sur var han hela tiden. Så jag fick sitta i bilen och amma min dotter men jag sa också att jag tänkte inte åka hem tidigare bara för det. De andra två skulle ju inte komma förrän 13 så det spelade ju ingen roll att jag kom tidigare.
Så kom vi dit och jag gick runt och visade upp min bebis för de som jobbade och tillslut kom de andra. Vi beställde mat och käkade och pratade gamla minnen och ungar. J la in en mening ibland men annars var han ganska tyst. Han hade ju ingen aning om vilka vi pratade om alls. När vi ätit och fikat lite kaffe (för de som drack det) så fick jag en rundtur i ombyggnationen och när jag hade gått runt så mötte jag J. Han sa att han skulle åka hem, att jag fick ringa när jag ville hem. Så åkte han...
Så fick jag sitta där och ursäkta honom inför mina vänner som givetvis undrade vart han hade tagit vägen.
Det var 3 mil att köra till stället vi träffades på och innan träffen var bestämd så hade han gnällt jättemycket över bensinen. Och nu hade han satt sig i bilen och åkt hem... Hade jag fått åka själv så hade det ju bara blivit en resa, han hade fått lite tid för sig själv, jag hade fått trräffa mina vänner som jag inte sett på jättelänge. Istället gör han stämningen ohållbar och typ förstör allt.
Jag ringde inte när jag ville hem. Jag åkte med en av tjejerna, med min dotter utan barnstol i knät... Jag ville inte höra hur dyr den här resan hade blivit.. Jag var så ledsen.
Jag kom hem ett par timmar efter att han hade åkt från restaurangen. Alltså hade jag inte stannat så där jättelänge efter att han hade åkt.
Men när jag kom innanför dörren så var det första jag fick höra att det var jävligt onödigt att vara borta så jävla länge: -Vad fan har du gjort i fyra timmar??? (Han ansåg att det var fyra timmar sen han hade åkt).
Så jag fick ju redovisa för vad klockan va när jag kom hem (16.00) och va hon va när vi hade åkt. Ändå han får det så så tittar han bara på mig som att jag vore dum i huvudet. Jag var ju också helt sjuk i huvudet som hade åkt 3 mil med hans dotter i knät utan barnstol. Osv, osv. Jag sa att det var ju hans val att åka hem och då sa han att jag totalt hade nonchalerat honom och att han hade känt sig jättedum. Men då sa jag att det var ju det jag hade förvarnat om. Att jag skulle träffa mina gamla jobbarkompisar och att vi skulle prata gamla minnen. Det blir ju alltid så. Och att jag sagt att jag ville åka själv. Men det bara fnös han åt.
Vid sju orkade jag inte längre så jag tog min dotter och gick de 50 metrarna hem till min syster och satt hos henne en stund och grät. När jag kom hem så var grälet igång igen. Han tyckte ännu en gång att jag hade varit borta hur länge som helst fastän det inte ens gått en timme sen jag gick...
När vi la oss den natten hade vi bråkat i 8 timmar. Hela kvällen och halva natten...
Så här efteråt har jag ju förstått min rastlöshet varje gång jag varit iväg och han inte varit med. Jag har velat slippa utskällning när jag kommer hem så jag har skyndat mig igenom alla ärenden jag har haft. Har jag märkt att jag skulle bli försenad så ringde jag direkt och rapporterade detta så han skulle veta.
Vi hade bestämt att vi skulle träffas klockan 13.00 och 11.00 hade jag en tandläkartid. I min planering skulle jag efter tandläkaren gå hem och mata och göra iordning min dotter för att sen i lugn och ro åka iväg och vara där lagom till klockan 13.
När jag närmade mig hemåt såg jag att J redan var ute vid bilen och hade spänt fast vår dotter. Då var klockan 11.50... Jag frågade varför eftersom vi hade bestämt att vi skulle åka 12.30. Han sa att han ville komma iväg tidigt så vi inte kom hem försent. Sur var han hela tiden. Så jag fick sitta i bilen och amma min dotter men jag sa också att jag tänkte inte åka hem tidigare bara för det. De andra två skulle ju inte komma förrän 13 så det spelade ju ingen roll att jag kom tidigare.
Så kom vi dit och jag gick runt och visade upp min bebis för de som jobbade och tillslut kom de andra. Vi beställde mat och käkade och pratade gamla minnen och ungar. J la in en mening ibland men annars var han ganska tyst. Han hade ju ingen aning om vilka vi pratade om alls. När vi ätit och fikat lite kaffe (för de som drack det) så fick jag en rundtur i ombyggnationen och när jag hade gått runt så mötte jag J. Han sa att han skulle åka hem, att jag fick ringa när jag ville hem. Så åkte han...
Så fick jag sitta där och ursäkta honom inför mina vänner som givetvis undrade vart han hade tagit vägen.
Det var 3 mil att köra till stället vi träffades på och innan träffen var bestämd så hade han gnällt jättemycket över bensinen. Och nu hade han satt sig i bilen och åkt hem... Hade jag fått åka själv så hade det ju bara blivit en resa, han hade fått lite tid för sig själv, jag hade fått trräffa mina vänner som jag inte sett på jättelänge. Istället gör han stämningen ohållbar och typ förstör allt.
Jag ringde inte när jag ville hem. Jag åkte med en av tjejerna, med min dotter utan barnstol i knät... Jag ville inte höra hur dyr den här resan hade blivit.. Jag var så ledsen.
Jag kom hem ett par timmar efter att han hade åkt från restaurangen. Alltså hade jag inte stannat så där jättelänge efter att han hade åkt.
Men när jag kom innanför dörren så var det första jag fick höra att det var jävligt onödigt att vara borta så jävla länge: -Vad fan har du gjort i fyra timmar??? (Han ansåg att det var fyra timmar sen han hade åkt).
Så jag fick ju redovisa för vad klockan va när jag kom hem (16.00) och va hon va när vi hade åkt. Ändå han får det så så tittar han bara på mig som att jag vore dum i huvudet. Jag var ju också helt sjuk i huvudet som hade åkt 3 mil med hans dotter i knät utan barnstol. Osv, osv. Jag sa att det var ju hans val att åka hem och då sa han att jag totalt hade nonchalerat honom och att han hade känt sig jättedum. Men då sa jag att det var ju det jag hade förvarnat om. Att jag skulle träffa mina gamla jobbarkompisar och att vi skulle prata gamla minnen. Det blir ju alltid så. Och att jag sagt att jag ville åka själv. Men det bara fnös han åt.
Vid sju orkade jag inte längre så jag tog min dotter och gick de 50 metrarna hem till min syster och satt hos henne en stund och grät. När jag kom hem så var grälet igång igen. Han tyckte ännu en gång att jag hade varit borta hur länge som helst fastän det inte ens gått en timme sen jag gick...
När vi la oss den natten hade vi bråkat i 8 timmar. Hela kvällen och halva natten...
Så här efteråt har jag ju förstått min rastlöshet varje gång jag varit iväg och han inte varit med. Jag har velat slippa utskällning när jag kommer hem så jag har skyndat mig igenom alla ärenden jag har haft. Har jag märkt att jag skulle bli försenad så ringde jag direkt och rapporterade detta så han skulle veta.
Ekonomi
Många av våra problem har sin grund i pengar och hur man lever i en relation med sina tillgångar. Vi har inte alls samma åsikter där.
Han sa upp sig från sitt jobb för att kunna flytta med mig till min hemby. Han lånade 12 000 kr av sin bror för vi skulle kunna klara oss den tiden han var utan arbete och hade karens på a-kassan.
Jag hade mina mammadagar och betalde allt jag kunde. Varenda krona gick åt till vårt hushåll och jag gnällde inte över detta.
Han hade köpt en bil innan vi flyttade och den var ju hans. Medans jag använde alla mina pengar så hade han lyckats lägga undan pengar, en hel del, till nya däck till bilen. Klart man måste ha däck till bilen, men man kan väl diskutera saken först. Likadant hade han gjort med sparpengar till vår dotter. Jättefin tanke men man kan väl diskutera sånt också när man har det tufft med pengar.
Min åsikt är att om man lever tillsammans med någon man älskar så delar man på allt. Man lägger ihop båda inkomsterna, betalar alla räkningar, lägger undan pengar till mat och så delar man upp resten. Behöver jag göra något extra en månad så gör jag det och när han behöver så gör han det.
Den ena parten kommer alltid tjäna mer än den andra. Man kan aldrig få exakt samma inkomst.
Men i vårt förhållande har det inte varit så. Har jag velat åka någonstans så har jag behövt en väldigt bra förklaring till min resa, även den har varit väldigt kort. Jag har aldrig haft någon insyn i hans ekonomi, däremot har han vetat exakt vad jag har fått och använt. Ett tag så betalade jag hela hyran varje månad, han hade ju sin bil att betala på men när jag tillslut satte ner foten (jag fick ju knappt röra bilen) och sa att om vi delar på oss så går han därifrån med en bil men jag går inte därifrån med en lägenhet, så började han betala halva hyran.
Nu är det så att han numera och har gjort länge, tjänar mer än mig och jag vet att han betalar mest men jag skulle väldigt gärna vilja ha lite insyn i hur mycket det kostar för honom men det vill han aldrig säga. Jag vill känna att det är VI och inte han och jag.
Han sa upp sig från sitt jobb för att kunna flytta med mig till min hemby. Han lånade 12 000 kr av sin bror för vi skulle kunna klara oss den tiden han var utan arbete och hade karens på a-kassan.
Jag hade mina mammadagar och betalde allt jag kunde. Varenda krona gick åt till vårt hushåll och jag gnällde inte över detta.
Han hade köpt en bil innan vi flyttade och den var ju hans. Medans jag använde alla mina pengar så hade han lyckats lägga undan pengar, en hel del, till nya däck till bilen. Klart man måste ha däck till bilen, men man kan väl diskutera saken först. Likadant hade han gjort med sparpengar till vår dotter. Jättefin tanke men man kan väl diskutera sånt också när man har det tufft med pengar.
Min åsikt är att om man lever tillsammans med någon man älskar så delar man på allt. Man lägger ihop båda inkomsterna, betalar alla räkningar, lägger undan pengar till mat och så delar man upp resten. Behöver jag göra något extra en månad så gör jag det och när han behöver så gör han det.
Den ena parten kommer alltid tjäna mer än den andra. Man kan aldrig få exakt samma inkomst.
Men i vårt förhållande har det inte varit så. Har jag velat åka någonstans så har jag behövt en väldigt bra förklaring till min resa, även den har varit väldigt kort. Jag har aldrig haft någon insyn i hans ekonomi, däremot har han vetat exakt vad jag har fått och använt. Ett tag så betalade jag hela hyran varje månad, han hade ju sin bil att betala på men när jag tillslut satte ner foten (jag fick ju knappt röra bilen) och sa att om vi delar på oss så går han därifrån med en bil men jag går inte därifrån med en lägenhet, så började han betala halva hyran.
Nu är det så att han numera och har gjort länge, tjänar mer än mig och jag vet att han betalar mest men jag skulle väldigt gärna vilja ha lite insyn i hur mycket det kostar för honom men det vill han aldrig säga. Jag vill känna att det är VI och inte han och jag.
Manliga läkare
När vi hade installerat oss i hembyn så tog det inte många veckor innan jag blev inlagd för graviditeten... En stor omställning. Mest för J som bara hittade till sjukhuset och affären.
Väl på sjukhuset kom ytterligare tecken på den där svartsjukan som visade sig ibland. Han ville inte att jag skulle ha några manliga läkare. Han sa till mig att säga det till personalen om det kom in en man. Att jag var tvungen att byta. Jag bara rynkade på näsan för för mig spelade det ingen roll. Jag ansåg de vara professionella oavsett vilket kön de hade.
Så samma dag vi skulle få vårt barn så kom en barnmorska in och hade en manlig kandidat med sig. J var inte i rummet då och jag tyckte verkligen inte det var min sak att säga att kandidaten inte fick vara där eftersom det inte spelade mig någon roll. J kom tillbaka och såg kandidaten och vände direkt i dörren och gick och satte sig i dagrummet och tjurade. Jag började gråta och berättade för barnmorskan varför. Hon sa att J inte hade några som helst rättigheter att förbjuda mig att ha manliga läkare. Det var helt upp till mig.
Den krisen gick förbi men vi har aldrig pratat igenom det. Som det har varit med det mesta. Inte igenompratat alltså. Allt sopas under mattan och man samlar bara på sig nytt skräp och så blir högen större och större tills den exploderar.
Väl på sjukhuset kom ytterligare tecken på den där svartsjukan som visade sig ibland. Han ville inte att jag skulle ha några manliga läkare. Han sa till mig att säga det till personalen om det kom in en man. Att jag var tvungen att byta. Jag bara rynkade på näsan för för mig spelade det ingen roll. Jag ansåg de vara professionella oavsett vilket kön de hade.
Så samma dag vi skulle få vårt barn så kom en barnmorska in och hade en manlig kandidat med sig. J var inte i rummet då och jag tyckte verkligen inte det var min sak att säga att kandidaten inte fick vara där eftersom det inte spelade mig någon roll. J kom tillbaka och såg kandidaten och vände direkt i dörren och gick och satte sig i dagrummet och tjurade. Jag började gråta och berättade för barnmorskan varför. Hon sa att J inte hade några som helst rättigheter att förbjuda mig att ha manliga läkare. Det var helt upp till mig.
Den krisen gick förbi men vi har aldrig pratat igenom det. Som det har varit med det mesta. Inte igenompratat alltså. Allt sopas under mattan och man samlar bara på sig nytt skräp och så blir högen större och större tills den exploderar.
Svarta ögon
Vi träffades på en kvarterskrog i mars -04. Han var snygg, jag var charmig. Han hade en underbar röst, jag var ihärdig...
I april var det ett faktum - jag var gravid.
Det fanns ingen tanke i mig att jag inte skulle behålla detta barn, oavsett vad han tyckte. Hade han inte velat så hade jag stuckit hem till min gamla by och fött mitt barn med glädje.
Men han ville och vi var lyckliga.
De första tecknen på svartsjuka kom ganska snabbt, innan jag visste att jag var gravid. Vi var på krogen och jag satt och pratade med en kille vid baren. Jag såg J komma bakom killen och hans uppsyn var bitter. Han kände killen sen innan och sa skarpt att jag var hans tjej. Killen jag pratade med bara nickade och sa: Självklart...
Det var inget sånt, vi flirtade inte med varandra, bara pratade, men det kändes bra. Härligt att veta att han ansåg att jag var hans, att han var lite svartsjuk.
Vi flyttade ihop i hans syrras lägenhet. Det var himmel!!! Vi hade så himla roligt och allt var verkligen underbart. Min mage växte och på kvällarna spelade vi kort eller yatzy.
Vi var på krogen en hel del också men jag var oftast ganska trött och ville gå hem tidigt men det ville aldrig han. Så jag väntade, ville ju vara med honom...
Vi hade bestämt att vi skulle flytta till min hemstad innan barnet kom. Hade vant mig vid tanken på att fostra mitt barn i Stockholm men ville ju helst av allt flytta hem och när han sa att han också ville det så fixade jag en lägenhet på en gång.
Sista veckan innan flyttlasset gick så ville jag passa på att träffa en del kompisar. Men de flesta var killar och han gnällde rejält om det. Så det slutade med att jag träffade endast en av mina vänner och då hade jag ordnat det så att vi sågs hemma hos J´s syster så att han kunde känna att han kunde lita på mig.
Kvällen blev kalabalik... J ansåg att jag hade gått emot hans vilja genom att träffa min kompis så när han slutade jobba klockan 21 så gick det inte längre få tag i honom. Han hade stängt av mobilen och ingen visste vart han fanns.
Jag var aldrig orolig, bara irriterad över att han betedde sig sådär. Det fanns ju ingen som helst anledning till det. Men hans mamma och syster rev upp himmel och jord. Vi fick åka ut med bilen och leta. Hans mamma tog krogarna och vi körde runt lite allmänt. Hans syster stannade tom en polisbil och frågade hur hon skulle göra.
Kl.23 ringde hans mamma och sa att hon hade fått tag i honom. Han hade precis kommit hem och hon var uppe hos honom.
När jag kom upp satt han i sängen framför tv´n och bara tittade i luften. Jag gick fram till honom och frågade vart han varit. Ute och åkt svarade han bara då... Jag frågade varför han inte haft telefonen på. Han ville inte, sa han om det.
Ja, det finns inte så mycket att säga. Han var svartsjuk och tyckte det var jättejobbigt och ansåg att jag totalt struntade i hans känslor. Om han inte ville jag skulle träffa någon han kände sig obekväm med så var det min plikt att inte träffa den människan. Och gudarna ska veta att det är många, många jag har sagt upp kontakten med för att J ville det...
I april var det ett faktum - jag var gravid.
Det fanns ingen tanke i mig att jag inte skulle behålla detta barn, oavsett vad han tyckte. Hade han inte velat så hade jag stuckit hem till min gamla by och fött mitt barn med glädje.
Men han ville och vi var lyckliga.
De första tecknen på svartsjuka kom ganska snabbt, innan jag visste att jag var gravid. Vi var på krogen och jag satt och pratade med en kille vid baren. Jag såg J komma bakom killen och hans uppsyn var bitter. Han kände killen sen innan och sa skarpt att jag var hans tjej. Killen jag pratade med bara nickade och sa: Självklart...
Det var inget sånt, vi flirtade inte med varandra, bara pratade, men det kändes bra. Härligt att veta att han ansåg att jag var hans, att han var lite svartsjuk.
Vi flyttade ihop i hans syrras lägenhet. Det var himmel!!! Vi hade så himla roligt och allt var verkligen underbart. Min mage växte och på kvällarna spelade vi kort eller yatzy.
Vi var på krogen en hel del också men jag var oftast ganska trött och ville gå hem tidigt men det ville aldrig han. Så jag väntade, ville ju vara med honom...
Vi hade bestämt att vi skulle flytta till min hemstad innan barnet kom. Hade vant mig vid tanken på att fostra mitt barn i Stockholm men ville ju helst av allt flytta hem och när han sa att han också ville det så fixade jag en lägenhet på en gång.
Sista veckan innan flyttlasset gick så ville jag passa på att träffa en del kompisar. Men de flesta var killar och han gnällde rejält om det. Så det slutade med att jag träffade endast en av mina vänner och då hade jag ordnat det så att vi sågs hemma hos J´s syster så att han kunde känna att han kunde lita på mig.
Kvällen blev kalabalik... J ansåg att jag hade gått emot hans vilja genom att träffa min kompis så när han slutade jobba klockan 21 så gick det inte längre få tag i honom. Han hade stängt av mobilen och ingen visste vart han fanns.
Jag var aldrig orolig, bara irriterad över att han betedde sig sådär. Det fanns ju ingen som helst anledning till det. Men hans mamma och syster rev upp himmel och jord. Vi fick åka ut med bilen och leta. Hans mamma tog krogarna och vi körde runt lite allmänt. Hans syster stannade tom en polisbil och frågade hur hon skulle göra.
Kl.23 ringde hans mamma och sa att hon hade fått tag i honom. Han hade precis kommit hem och hon var uppe hos honom.
När jag kom upp satt han i sängen framför tv´n och bara tittade i luften. Jag gick fram till honom och frågade vart han varit. Ute och åkt svarade han bara då... Jag frågade varför han inte haft telefonen på. Han ville inte, sa han om det.
Ja, det finns inte så mycket att säga. Han var svartsjuk och tyckte det var jättejobbigt och ansåg att jag totalt struntade i hans känslor. Om han inte ville jag skulle träffa någon han kände sig obekväm med så var det min plikt att inte träffa den människan. Och gudarna ska veta att det är många, många jag har sagt upp kontakten med för att J ville det...
Nu börjar vi om
Här kommer allt jag inte kunnat skriva tidigare hamna. Med respekt för familjemedlemmar och andra så behövde jag ett annat ställe att lufta mina tankar och känslor på.
