Helgen

I fredags kom mamma och hämtade mig och flickorna och körde oss till Emma. Vi fick god mat och barnen lekte... Sen la vi ungarna vilket inte gick så bra...
Ebba och Jesper fick titta på film och Andrea la jag i Jespers säng. Hon somnade på två röda. Men när Ebba och Jesper skulle sova så bar jag in Andrea i mitt rum. Hon vaknade inte. Men Ebba och Jesper bara fnittrade och kröp runt så tillslut la Simon in Ebba i mitt rum vilket resulterade i att Jesper somnade men Andrea vaknade... Så låg Ebba och Andrea därinne och gnällde och sparkade på varandra... Gav de välling, tänkte det skulle knocka de lite, men inte, så tillslut kom det upp två flickor som fick sitta i knät... Ganska mysigt faktiskt!
Strax innan elva så sov de äntligen. Men även de somnade så sent så vaknade Andrea halv 6 på morgonen. Jag tvingade henne att ligga hos mig för att hon inte skulle väcka resten av huset. Hon snurrade, låg och viskade i mitt öra, sparkade på mig osv... Halv sju gick det inte att stoppa henne längre så ganska snabbt hade hon väckt Ebba och så var hon ute i köket och letade efter katten. Jag satte på en film till de så de skulle hålla sig lugna och det gjorde de ju en liten stund...
Vid halv tolv kom mamma och hämtade oss. Då hade Andrea hunnit få några rejäla aggressiva utbrott. Hon hade ju bara sovit 6.5 timmar, hon är ju van vid att sova 11-12...
Så åkte vi till Sävsjö och kollade på hockey. Fick inte se så mycket för jag sprang mest efter Andrea men det var roligt ändå. Sen hem till mamma och 18 åkte vi till Värnamo och lämnade barnen hemma hos J. Sen åkte jag tillbaka med mamma och hon lämnade av mig i Sunnerby där det var fest.
Jättetrevligt var det men ett på natten så gick jag. Sa inte hej då till någon, bara gick. Det var kallt, blåsigt och duggregn... Månen lyste upp vägen jag gick på så jag var aldrig rädd. Men ledsen och känslig och en smula ensam. 50 minuter tog det att gå till Emma och jag kan säga att det var alldeles, alldeles underbart att krypa ner i sängen och sluta ögonen...
Nu är jag hemma igen och snart ska vi gå ut och leka med barnen... Leka kanske är ett starkt ord för vi står väl mest och tittar på när de gungar och gräver, men ändå...
Jag saknar de så himla mycket när jag är borta och de är hemma. Inte på samma sätt som när jag är i skolan för då är det ju bara ett faktum som inte går att komma ifrån, men när jag själv har valt att gå när de är hemma, då blir det jättejobbigt och jag tänker på de nästan hela tiden. Men nu är det vardag igen och mitt knä värker efter promenaden igen.

Efter 20 minuters promenad så skickade jag ett sms till min syster så de visste vart jag fanns och inte skulle ge sig ut att leta...