Tidigt

Godmorgon!!!
Jag vaknade 5 idag, när J´s klocka började ringa och efter en halvtimme gick jag upp. Samtidigt kom Ebba upp och strax efter det kom Andrea. Ska lämna de 8 idag och sen åka till V-ryd och få professionell hjälp med pluggandet.

Ja, nu är det snart tre veckor sen vi överhuvudtaget rörde varandra. Stämningen här hemma är lugn, hänsynsfull och kontrollerad men totalt känslokall. Det är jobbigt att inte få röra spontant, klappa på armen, dra en hand i håret. Ja, sånt man gör.

Vissa kvällar sitter jag bara och gråter, kan inte sluta, andra känns det som det kvittar.
En av dessa gråtkvällar frågade han om det hade hänt något eftersom jag var så ledsen. Jag sa att jag var ledsen över oss, att det hade blivit så här. Att det var tungt att den man älskar inte längre vill vara med en. Jag vill ju det, sa han. Om du hade velat det så hade du väl gjort något för att ändra på situationen, sa jag då. Han tycker att han har gjort det men det är inget jag märkt av iallafall. Och inte heller kunde han redogöra för vad han har gjort för att göra saken bättre.

Det är ju så här nu. Och det är bara att acceptera läget.

Jag letar lägenhet, men det går sakta. Jag vill ha i samma område vi bor i nu. Jag vägrar byta dagis. Vi bråkar ju ingenting och är inte otrevliga mot varandra. Vi äter tillsammans varje dag och pratar när vi gör det. Jag tror inte barnen märker så stor skillnad. Även vi inte kramas alls nu så hände det ju inte så ofta innan heller så jag tror inte barnen uppmärksammar att vi inte längre rör varandra. Observera tror... Jag har som sagt ingen aning om vad som rör sig i deras huvuden. Vi har ju inget sagt om separationen till de. Vill inte göra det förrän jag vet vart jag ska bo.

Det hade varit så mycket lättare om känslorna hade tagit slut. Alla uppbrott från S var ju jobbiga, för jag tyckte ju om honom, men känslorna var ju på kompisplan så det var på ett annat sätt. Jag ville ju uppleva något annat, ville ju inte vara ihop med honom. Men nu är det ju inte så.
Jag älskar honom, vill bli gammal med honom men jag får inte ut det jag vill ha och behöver och då känns det som att jag lika gärna kan vara ensam. Men det är så frustrerande. Och att överhuvudtaget tänka på att han kanske hittar en annan tjej, då kräks jag nästan. Jag är så rädd för att jag kommer ångra mig resten av livet för att jag gjort detta.
Men det är då jag måste tänka att det blir bättre, jag kommer må bättre... Jag kan inte bara vara lycklig en dag i månaden. Jag behöver mer.
Nu kanske det låter som att jag bara måste ha en kille. Att det är mitt största mål i livet men så är det absolut inte.
Jag gör det här för att ensamhet känns dubbelt så stort när man egentligen inte är det. När den andra finns där men man når inte fram. Och varje dag hoppas och längtar man. Att idag, just idag kanske han vill umgås med mig. Men så blir man om och om igen besviken och ledsen för att det inte blev som man hade tänkt.
Om jag lever ensam så vet jag ju att det är så och jag behöver inte gå och hoppas på något som inte kommer hända.

Nej, nu är det dags att göra iordning barn!!!